jag hoppas att jag valborg 2013 inte ligger ensam i min säng och gråter.

ska jag skriva precis vad jag känner just nu? vad som rör sig i massan av grått ångestmyller, den hårda hårda klumpen som gör att jag nästan gråter, men inte riktigt?

rädsla. jag är jätterädd, för precis allting. 

rädd att han ska säga att nej, det blir för mycket, jag kan inte, jag törs inte, jag vill inte och att jag är den som blir lämnad när allt jag vill ha är honom.

Söndagstankarna

vågar knappt uttrycka mig på internet. tänk om fel människa skulle läsa? tänk om jag råkar skriva något om mitt livs process, vad som helst, och någon med makt över mitt fortsatta öde skulle klicka sig in och bara "näru, nu är du körd."
Ingen varning innan, för sånt hålls det väl inte på med.

Så nu håller jag tyst. Jag mår inte helt bra i huvudet. Skulle behöva en helt ren vecka. Det var längesen. Inga russin hemma. Har ätit upp godiset.

Men SKIT I DET det är så jävla oviktigt i jämförelse med MANNEN. Han, som kommer hem till mig, han som skyndar på stegen när vi går mot varandra, som har så torr hud på sina händer (sina väldigt stora händer, mina händer ser ut som ett barns händer när de ligger inuti hans) och som luktar lite svagt av ingefära hela tiden. Som ligger och andas mot min nacke när jag ska sova och som bara ser så kåt ut när jag klär av mig och kryper ner brevid. Som lagar mat till mig och låter mig läsa kulturdelen först, som bara kan sitta brevid och läsa och som spelar fiol för mig. Illa gnissligt och helt ur takt är det, men han är helt fokuserad och bara fortsätter öva och öva.

Han som jag vet vart han kommer ifrån men jag har ingen aning om vart han är påväg, men hoppas att han ska komma fram till samma plats som jag om ett tag. Inte om för länge. När vi pratar om det gråter jag, och han. Vi gråter tillsammans och vet att vi vill precis samma sak och att allt prat om en hund är ett enkelt substitut, något att ta hand om. Men han vet inte om han törs, om han vågar. Om han orkar gå igenom allting en gång till för han har varit där, med utredningar och konstgjorda vägar och minus och ett hett eftertraktat plus som gick åt helvete. Han vet inte om han vågar, eller om han redan gett upp och det gör så ont att tänka att han gett upp för det innebär att han gett upp innan VI försökt. Jag är inte hon, jag vill ju, här, nu. Vi kanske smäller till med ett jävligt lyckat plus på första försöket och jag har ju sett honom. Inte på riktigt. Men jag har sett honom, med en liten. Oreglerligt hår, lite på höften. En hon, alltid en hon. Pratar om han och om namn och mycket sånt men varje gång jag ser honom med henne i famnen vet jag ju att det ska vara så, att det ska vara en hon.

Och vi pratar om det. Plågsamt långsamt och försiktigt och bara gråter. Bryter ihop vid tanken på att han inte kommer att våga, att han aldrig kommer ändra sig från där han är nu, och att jag kommer att behöva välja. Varför fan ska man behöva välja. Aldrig i hela jävla livet att jag kommer vilja eller kunna välja mellan det här. Och vad är kvar då? Om han inte vill, om han inte vågar. Om han tycker att han är för gammal? Att hitta någon annan, innan det är försent. Innan JAG blir för gammal.

Och runtomkring blir alla gravida bara sådär, på första försöket. Innan de ens försöker. "Det bara blev". Grattis.