Ska vi älta lite till? Det tar aldrig slut. Det finns alltid kvar. Alltid.
Hej andreas.
Jag läste just ett brev till dig som jag skrev i juni 2011.
Det är två år sen nu. Jag skickade aldrig det och jag fick aldrig något svar på
det. Och ärligt har väl inte mycket hänt sen dess. Förutom att jag inte har
kunnat glömma dig. I perioder har det varit lättare, sen kommer du tillbaka. Du
finns där i mitt huvud hela tiden, någonstans i bakhuvudet. Ibland längre bak,
ibland väldigt långt fram. Du gör så att du finns kvar. När du hör av dig, det
du skriver, hur du skriver, vad du säger till mig, vad du berättar. Du berättar
om dig själv, de viktiga sakerna, de som man inte berättar för alla.
Du har berättat om dina förälskelser. Det som varit svårt.
Med ditt ex. Med tjejen du träffade sen. Hon efter det. Och du fortsätter höra
av dig, du formulerar dig så att jag inte kan glömma, inte för en sekund. Alla
gånger vi har bestämt att se. Alltid lika entusiastiskt för att i sista sekund
avboka. Nej, det gick inte ikväll. Andra planer. Jobb. Barnvaktsbrist. Och sen
har det gått ett tag. Du har inte hört av dig. Men sen, sakta tillbaka till
samma igen. Jag har berättat för dig, många gånger de senaste två åren hur det
känns, att jag tänker på dig.
Du är i ett förhållande som du inte är säker på. Du har
berättat det, som du gör, för du anförtror dig åt mig, helt tveklöst. Det
sitter kvar. Och jag finns här och lyssnar. Berättar vad jag tänker, vad jag
tror. Samtidigt som jag bara vill att du ska säga något av värde till mig. Och sen
gjorde du det. Jag vet ju hur du tänker. Och vi sågs. Du såg så nervös ut. Du
skrattade efter varje mening, det där lite nervösa skrattet när du inte är
riktigt säker på om det du sagt är rätt sak, men vi fortsatte prata och du såg
sådär på mig. När jag gick fick jag en kram och du tog tag om min nacke som om
du inte ville släppa taget. Promenaden sen. En promenad som gick alldeles för
snabbt och vi stod i tjugo minuter på spårvagnshållplatsen. Jag missade en av
mina vagnar men det gjorde inget. Och vi tittade på varandra. Jag ville, men
vågade inte, ta tag i din hand. Jag höll händerna i jackfickorna istället. Du
berättade om ditt förhållande. Hur du inte var säker. Att du nog egentligen
inte ville vara med henne, men i nuläget försökte du. Hur hon var mer kär i dig
och att det började kännas mer och mer jobbigt. Senare på natten fick jag ett
meddelande där det stod att du tyckte om mig.
Som vanligt gick det ett tag. Vi hördes lite, men inte så
mycket. Sen frågade du om jag ville gå på en konsert. Som att det är något vi
gör. Och jag sade ja, det är klart jag gjorde. Sen kom det, att du hade tänkt
mycket på mig. På promenaden genom allén, hur det pirrade. Att du ville träffa
mig. Snart.
Igår smsade vi. Hela kvällen, fram och tillbaka. Vad synd
att vi inte kunde träffas. Hur du gick till nåt sunkigt hak i Lerum och drack
en öl, men att du hellre hade velat ta en promenad, om inte annat. Fram och
tillbaka.
Imorse? Alltså fan ta dig bara ditt as. Det var inte värt
någonting när det blev ljust ute och du är för rakryggad och ärlig för att
kunna träffa mig för om du träffar mig så kommer någonting att hända, det vet
vi båda två, och du skulle inte kunna göra det för då måste du berätta för
Emma. Då måste du förklara våra mess, hur ofta vi hörs. Att det är DU som tar kontakten och att det är du som
vill träffa mig. Att du tycker så jävla mycket om mig och att det är problemet
för du kan inte såra Emma, som du inte ens vill vara med. Ärligt är du orolig
för att vara otrogen mot Emma? Det är du redan. Det är det du har gjort de
senaste veckorna. Det är det du gör när du en kväll utan henne sitter och smsar
med mig hela kvällen, när du berättar att du tycker om mig och att du inte vill
annat än att vi ska ses. Men när morgonen kommer fegar du ur och väljer det du inte
vill ha av rädsla för att berätta för henne, för att såra henne. Henne som du
inte vill vara med. Du sårar mig. Du sårar mig och du lurar mig när du agerar
som du gör, när du väljer att göra så här mot mig. Det har varit du så länge
och det mest patetiska är att jag fortfarande någonstans hoppas att du ska
ändra dig. Att du ska välja det osäkra, ta chansen. Vad du kan välja att göra
just nu? Var tillsammans med henne. Du
är osäker på det. Det kommer inte att hålla, det har du redan sagt till mig så
det vet vi båda två. Just nu är jag arg för jag känner mig så jävla orättvist
behandlad. Way to go med dina prioriteringar. De ligger inte hos mig, vilket
det inte verkade som igår. Vågar du inte se vad som kan hända? Ok. Säg det då.
Att du är rädd. Linda inte in det i en massa ord om rättrådighet och att inte
vilja såra någon för vet du vad? Det gjorde du just. Både mig och Emma. Det är
bara det att Emma inte vet det än.
