tonåren

jag tillbringade större delen av kvällen med att tokhångla med en kille - han dök upp brevid mig på dansgolvet, sådär som det blir, med bakåtkamat hår och vinröd skjorta och en kompis iklädd orange kostym med fluga.
Han var BRA på att kyssas. Jag älskar bra kyssar. Can't get enough of it, därav allt måttlöst hångel.

Runt kvart över två frågade jag av nyfiket intresse hur gammal han var.

NITTON. 19. Född 1992. Geez. Detta ljuva nittiotal. Jag är född 1984. Han är TONÅRING. JÄTTEUNG. LAMMKÖTT.

Sjukt bra.

Jag känner mig sällan så snygg, sexig, säker, som när jag blir upphånglad av yngre. Han trodde jag var 21-22. WIN. Det gör mig glad.

Jag fick hans nummer. Lätt att jag ska höra av mig.

Saker man egentligen inte får göra.

Vecka6, vecka42.


Skrivet en lördagkväll, dagen innan 27-årsdagen. Rockn'roll-himmeldagen. Sitter hemma själv, dricker Pripps Blå, som nåt slags klyschig midsommarreklam, lyssnar på Casiotone for the Painfully Alone (ha, lämpligt eftersom jag är helt själv!) och tänker på saker jag gjort som jag kanske inte borde gjort, men som  i efterhand inte efterlämnat några ångestspår som de kanske borde ha gjort.

Ok.

1. Mitt första förhållande tog slut. Vad hände härnäst? Jag insåg att jag hade känslor för en av mitt ex bästa vänner. Vad gjorde jag? Förträngde jag det? Låtsades jag om som att känslorna inte fanns eftersom man INTE ska ragga på sitt ex bästis? Strök jag hans namn ur telefonboken tillsammans med mitt ex andra kompisar? Tänkte jag, det hade ju kunnat bli kul men det är klart jag inte ska? Så gör man ju inte.  Nej. Jag gjorde inget av det. Jag tog kontakt, skickade lite Guns N'Roses-länkar, blev full, sade att jag ville slicka glass från hans mage. Och vi blev ihop.
Så gör man inte mot sina ex.

2. Sagda kille ovan. Jag är ihop med honom ett år. Sen träffar Jag en kille från Australien. Han är fantastisk och jättesnygg och rolig och låtsas att han gillar Primal Scream, för min skull. Jag säger att jag har kille men går ändå på en dejt med australienmannen. Jag kollar på Ferris Buellers Day Off med honom, två gånger. Hånglar som om det inte fanns någon morgondag. Har det bästa sex jag någonsin haft, till Annies DJ-kicks. Jag tänker att han ska snart åka hem till Australien. Därför gör det ingenting att vi ligger som kaniner (tveksamma moraliska beslut här alltså). Min kille frågar om något har hänt, som inte har med honom att göra. Jag blånekar. En månad senare gör jag slut. Så gör man inte mot sin pojkvän

3. Fyra år av distansförhållande till Australien. Australien är sjukt långt bort. Jävligt långt bort faktiskt. Det är väldigt dyrt att åka dit, kanske en gång i halvåret träffas vi. Under tiden har jag då och då sporadiskt sex med andra, ibland oftare än annars, som min australienska kille inte vet om. Jag älskar honom. Men ett halvår är lång tid. Fler moraliskt tveksamma beslut. Fyra år går och han flyttar till Sverige. Efter sju månader i Sverige gör jag slut eftersom jag känner att jag vill ha sex men med andra än han och vårt förhållande är inte sånt att det skulle fungera och fortfarande vara ett förhållande. Jag vill ut, av många anledningar.


Efter detta händer det som jag beskrev i förra Vecka6-posten, om Spotify-playlisten. Men det har ingen relevans i dagens post. Det här handlar om allt jag gjort som man egentligen inte SKA GÖRA i kärleken.

Eller rättare sagt, i schyssta förhållanden eller monogama förhållanden. Blir mer och mer tveksam till om det är något för mig. Hur hittar man alternativen? Det jag beskrivit ovan, mina vänner har svårt att förstå det, det är svårt att förklara mitt agerande eftersom det känns som om det finns en socialt accepterad agenda där man helt enkelt ska hålla på sig. Det räcker med en. Och kompisar är off limits. Faktum kvarstår att jag har yet to have ett helt troget förhållande och eftersom man umgås mycket med sin pojkväns kompisar så KAN SAKER HÄNDA. Är det så illa att agera som jag agerat? Det här är ju nedkortat till ungefär sju raders text per omoraliskt agerande, det är ju sju år det handlar om egentligen.

Men som jag nästan inledde med. Inget av det har lämnat ångestspår. Gör det mig till en dålig människa?

Alltså

Jag betedde mig som en fullständig idiot - och efter det har det varit lättare att släppa tanken. Är det så? Ska det behöva till ett jäkla självförödmjukande för att karln ska försvinna ur huvudet på mig? Eller försvinner han ur huvudet på mig för att jag betedde mig puckat och därmed förtränger och inte vill tänka på det?

Ja jag vet inte hur sånt här funkar. Ärligt.

Det kan låta hemskt och fruktansvärt inbilskt men innan sommaren 2011 hade jag faktiskt inte mycket erfarenhet av att bli ratad så jag vet inte hur man gör eller kommer över riktigt.

Efter att min värld rasade, jag grät, var arg, skickade mail tillslut och kände mig som världshistoriens ärkeidiot när det kom fram hur det var så gick jag på teater med en vän. Två timmars verklighetsflykt med Klungan.

Min vän hade med sig en vän. En vän med gröna ögon, skägg och grovstickade tröjor. Det tog en dag sen var han hemma hos mig, med en kopp te i soffan. Efter det tog det ca åtta minuter innan han slet av mig tröjan inne i sängen.

Jag har ingen motståndskraft mot män med skägg och stora händer. Och jag älskar bra sex.

Det blev en väldigt bra söndag.

Vecka 6, kärlek och musik

Har inte skrivit för vecka 6 för ett par veckor, men veckans tema kunde inte passa bättre in på min nuvarande sinnesstämning. Det här kommer bli lite bittert, lite ledset och lite argt.

Jag hade fyra "vanliga" blogginlägg som jag jobbat ihop till ett sammandrag av senaste veckans händelser och satt dem under vecka 6-temat "Musik".

Bakgrund: förra året blev jag hejdlöst förälskad i en kollega. Det verkade vara besvarat och jag gjorde slut med min dåvarande pojkvän för hans skull (egentligen inte bara, jag var inte kär i exet, men att falla för någon annan gjorde att jag äntligen tog steget) och i några månader i våras gick jag runt och kunde egentligen inte tänka på något mycket annat alls. Vi kommunicerade via musik, det var så vi funkade. Låtar, musikvideor, länkar, artiklar. Det tog aldrig slut. Det blev intimare och intimare. Första gången jag vågade skicka The Quiz till honom och han tog emot den med ett leende och jag kunde inte sluta le själv. Trodde det skulle leda någonstans riktigt stort. I april kunde jag knappt ta ögonen från honom på jobbet och en kväll skickade han en spotifylista till mig. Det var min lista. Isabelle hette den, kort och gott. Det var det bland det finaste jag fått någonsin. Den här musiken, som var hans och som nu var min. Han ändrade i den, lade till låtar, ändrade ordningen, tog bort nån här och där. Den var aldrig statisk. En natt lade han till Stjärnfallet och vi bekände hur mycket vi egentligen tyckte om varandra och jag var rätt lycklig. Han lade till den, och I hope that I don't fall in love with you med kommentaren att det här, det här är det enda jag vill att du lyssnar på. Det enda jag vill ge dig. Fan ta honom.

Efter det hände det dock lite grejer i hans liv och allting blev avtrubbat och uppstannat och tiden gick. Jag trodde egentligen inte att något nånsin skulle hända, men hoppet fanns fortfarande någonstans kvar, såklart. Och jag hade min lista, den han gjort till mig. Även om vi två aldrig kanske var meant to be så hade han ändå gjort den här fantastiskt fina saken till mig, med möda och eftertanke och kärlek. Fram till i måndags. I måndags klickade jag bara runt mig på Spotify och på hans profil finns det en ny public playlist.

Till Linda från Andreas.

Listan var min lista. Han hade tagit alla låtar han givit till mig, som betydde något för oss två, ändrat om ordningen litegrann och satt ett nytt namn på den.

Det här är hur jag reagerade (skrivet fem minuter efter att jag såg det i måndags)

//

åh herregud jag gråter

jag gråter verkligen

ok jag fattar nu. så sjukt svårt, det gör ONT. Jag VET att det inte skulle vara så, men jag kunde fan inte låta bli att tänka, längta, längta.

Min playlist. MIN LISTA. Han gjorde den till mig! Musiken på den, jag har lyssnat om och om igen, kan den fucking utantill. Markus Krunegårds Stjärnfallet, överst. Natten han lade till den, EXTASEN jag kände för jag visste att det var på riktigt. ALLA MINA låtar. Han gjorde den till mig!

Och nu är den till någon annan. Det är en annan lista. Men alla låtar han gav till mig är där. Till Linda från Andreas.

FAN också.

Och jag såg det och bara började gråta.

ALLT rasade. Han satte tillochmed the Quiz överst.

Trots att det gått så lång till har jag aldrig slutat hoppats. Inte för en sekund. Men nu finns det inget att hoppas på längre.

Min vän verner satte ord på det. rätt så exakt.

"och han har inte vett att sätta ett individuellt värde på den."

Det är ju det han inte har gjort. Jag trodde att det var min lista. Varenda låt har en särskild mening för mig. Varenda låt som vi diskuterat, skickat fram och tillbaka. Pratat om. Han sade det, jag ska välja ut mina absoluta favoriter. De jag vill att du ska höra.

Isabelles lista. 

Och han satte inget individuellt värde på den. Någon annan, någon Linda, ska få höra dem också. Han har valt ut sina favoriter till henne med.

Det funkade ju på mig, Det kanske funkar på henne med. Kanske det har fungerat på andra innan mig. Jag kanske inte alls var speciellt utvald att få Andreas särskilt utvalda playlist med romantiska låtar med fucking Stjärnfallet och Tom Waits i topp.

Två av de två personer jag pratat med ikväll sade rent spontant "men vilket svin han är."

Det borde inte vara svårt att komma över det då. Eller?

//

Bara tanken på att sätta sig och göra en spotifylista till någon, eller lyssna på musik överhuvudtaget just nu är svår. På grund av honom så är så mycket av den musik jag älskar just nu sammanknippat med vad jag känner som ett svek. Jag vill inte lyssna. Och jag hatar det för jag älskar musik.

Ett ganska långt och bittert inlägg om musik vs. kärlek.