Att sova ihop, part 2

Jag skrev det här för några veckor sen, om att sova ihop. Hur jag gillar det, att känna att någon annan i sängen. Men att jag inte kan ligga för nära, att jag behöver mitt space, eget täcke. Kroppskontakt vid insomning är ett no-no, liksom. Då kan jag inte somna riktigt.

Förrän nu. Jag åkte upp till Stockholm, väldigt spontant. Satt nervöst vid Solna Centrum och väntade på den här människan som jag pratat med ett tag, men aldrig träffat innan. Vi hängde lite, bakade lussebullar. Sen gick vi och lade oss och så nära som vi var. Jag var helt omsluten, typ. Det brukar leda till klaustrofobiska tankar och jag brukar vanligtvis bara vända mig och och hitta ett eget litet hörn för att kunna somna.
Men jag somnade, som ett barn. Sov så hela natten. Vaknade till någon gång, kröp lite närmare in i kramen och somnade om.

Har ALDRIG kunnat göra det innan. Det fungerade med en gång. Två nätter i rad.

Det var helt oväntat. Det kändes tryggt och hemtamt, men det slog mig inte hur ovanligt det var förrän nu, på tåget hem, att det är första gången i mitt liv som jag kunnat göra det.

Och jag gillar det. Verkligen. Vad jag skrev för några dagar sen att inte ta ut något i förskott, det försöker jag att fortfarande inte göra. Men det här ändrade nåt liksom.

Ögonkontakt

Ögonkontakt.

Jag har läst de andra inläggen på Vecka6, den här vecka 47, och tänkte skriva ett själv. Det har blivit lite sporadiskt och det känns som att det har blivit lite en ältningsblogg det här. Men guess what? Det är kanske är på väg att gå över, den grejen! Men iallafall. Ögonkontakt.

Min första pojkvän hette Andreas. Vi var ihop i kanske en och en halv månad. Vi träffades på mitt sommarställe. Han vad där med sin pappa, låg i gästhamnen i en vecka med en segelbåt med röda segelkapell. Jag och min kusin Camilla satt där och tittade på den här killen i ett par dagar. Helt otrolig, lockigt hår, jättesöt. Efter ungefär tre dagar kom han fram och frågade om vi ville spela kort. Jag var fjorton år. Efter en hel dag av Neger och President (1998 var vi inte så PK) gick Camilla hem för att träffa släkt som hälsade på och jag och Andreas blev ensamma. Den kvällen fick jag min första kyss, på stranden i månskenet. Sen tillbringade vi fyra dagar med att bara titta varandra i ögonen (när vi inte tokhånglade som fjortonåringar gör när de är lite för oerfarna och skraja för att göra någonting annat.) Hans ögon var blågröna och den intensiva ögonkontakten är något jag bär med mig. Det gjorde att jag med alla efterföljande killar har velat ha just det. Ögonkontakten, jag är inte rädd för den. Den där ögonen suger tag och man bara sitter fast.

Att kyssa någon, att bara ge sig hän och plötsligt öppna ögonen, sakta ner och han öppnar sina och det är läppar, tunga och ögon. Det är en rätt häftig känsla. När det gäller sex är mina favoritställningar de där jag facar killen. Att se honom hela tiden, kunna signalera med ögonen att nu, nu är det skönt, sluta inte. Att se hans ögon de där sekunderna innan det blir för mycket och det går. Innan han bara blundar för att det inte går mer. Och sen öppnar han ögonen igen och man bara tittar på varandra, sådär mjukt som det blir.

Jag älskar det.

Jag vill inte ha mina ögon stängda, jag vill se honom, vill att han ska se mig.

Kanske hade jag tur som hade en upplevelse så tidigt som formade mig på det sättet, men erkänn att det är härligt, att titta upp och bara se den här människan. Som du vill ha, som vill ha dig. Den blicken.

Ögonkontakt är riktigt bra.

nytt

Ett sätt att komma över, är att tänka på någon annan.
Känna hur det pirrar lite och känna hur jag inte kan hålla mungiporna i neutralt läge när jag tänker på honom. När jag ser den lilla textbubblan och den efterföljande röda ettan när han skriver på facebook.

Hur det kanske. Kanske. (men ta inte ut något i förskott, ta aldrig ut något i förskott)

Jag kollade inte playlisten hela dan igår. Eller förrgår.

Friheten

Min sinnesstämning idag.
Jag känner mig fri.

Alla möjligheter är öppna, de flesta fördomarna borta.

Jazzen pumpar i högtalarna. Kaffet i prickiga muggar.

Den grå himlen lyser utanför.

Skulle han ta bort min playlist skulle jag gråta själen ur mig.
Han har editat bland sina playlists. Men min ligger kvar.
Nåde honom om han rör den. Den är helig.

Men utöver det känns han avlägsen. Så länge han inte rör den.
Är jag över? Nej. Men det är på gång. Kanske.
Det är lättare idag.