Jag skrev det här för några veckor sen, om att sova ihop. Hur jag gillar det, att känna att någon annan i sängen. Men att jag inte kan ligga för nära, att jag behöver mitt space, eget täcke. Kroppskontakt vid insomning är ett no-no, liksom. Då kan jag inte somna riktigt.
Förrän nu. Jag åkte upp till Stockholm, väldigt spontant. Satt nervöst vid Solna Centrum och väntade på den här människan som jag pratat med ett tag, men aldrig träffat innan. Vi hängde lite, bakade lussebullar. Sen gick vi och lade oss och så nära som vi var. Jag var helt omsluten, typ. Det brukar leda till klaustrofobiska tankar och jag brukar vanligtvis bara vända mig och och hitta ett eget litet hörn för att kunna somna.
Men jag somnade, som ett barn. Sov så hela natten. Vaknade till någon gång, kröp lite närmare in i kramen och somnade om.
Har ALDRIG kunnat göra det innan. Det fungerade med en gång. Två nätter i rad.
Det var helt oväntat. Det kändes tryggt och hemtamt, men det slog mig inte hur ovanligt det var förrän nu, på tåget hem, att det är första gången i mitt liv som jag kunnat göra det.
Och jag gillar det. Verkligen. Vad jag skrev för några dagar sen att inte ta ut något i förskott, det försöker jag att fortfarande inte göra. Men det här ändrade nåt liksom.
No comments:
Post a Comment