hej andreas. två år senare.

Ska vi älta lite till? Det tar aldrig slut. Det finns alltid kvar. Alltid.

Hej andreas.

Jag läste just ett brev till dig som jag skrev i juni 2011. Det är två år sen nu. Jag skickade aldrig det och jag fick aldrig något svar på det. Och ärligt har väl inte mycket hänt sen dess. Förutom att jag inte har kunnat glömma dig. I perioder har det varit lättare, sen kommer du tillbaka. Du finns där i mitt huvud hela tiden, någonstans i bakhuvudet. Ibland längre bak, ibland väldigt långt fram. Du gör så att du finns kvar. När du hör av dig, det du skriver, hur du skriver, vad du säger till mig, vad du berättar. Du berättar om dig själv, de viktiga sakerna, de som man inte berättar för alla.

Du har berättat om dina förälskelser. Det som varit svårt. Med ditt ex. Med tjejen du träffade sen. Hon efter det. Och du fortsätter höra av dig, du formulerar dig så att jag inte kan glömma, inte för en sekund. Alla gånger vi har bestämt att se. Alltid lika entusiastiskt för att i sista sekund avboka. Nej, det gick inte ikväll. Andra planer. Jobb. Barnvaktsbrist. Och sen har det gått ett tag. Du har inte hört av dig. Men sen, sakta tillbaka till samma igen. Jag har berättat för dig, många gånger de senaste två åren hur det känns, att jag tänker på dig.

Du är i ett förhållande som du inte är säker på. Du har berättat det, som du gör, för du anförtror dig åt mig, helt tveklöst. Det sitter kvar. Och jag finns här och lyssnar. Berättar vad jag tänker, vad jag tror. Samtidigt som jag bara vill att du ska säga något av värde till mig. Och sen gjorde du det. Jag vet ju hur du tänker. Och vi sågs. Du såg så nervös ut. Du skrattade efter varje mening, det där lite nervösa skrattet när du inte är riktigt säker på om det du sagt är rätt sak, men vi fortsatte prata och du såg sådär på mig. När jag gick fick jag en kram och du tog tag om min nacke som om du inte ville släppa taget. Promenaden sen. En promenad som gick alldeles för snabbt och vi stod i tjugo minuter på spårvagnshållplatsen. Jag missade en av mina vagnar men det gjorde inget. Och vi tittade på varandra. Jag ville, men vågade inte, ta tag i din hand. Jag höll händerna i jackfickorna istället. Du berättade om ditt förhållande. Hur du inte var säker. Att du nog egentligen inte ville vara med henne, men i nuläget försökte du. Hur hon var mer kär i dig och att det började kännas mer och mer jobbigt. Senare på natten fick jag ett meddelande där det stod att du tyckte om mig.

Som vanligt gick det ett tag. Vi hördes lite, men inte så mycket. Sen frågade du om jag ville gå på en konsert. Som att det är något vi gör. Och jag sade ja, det är klart jag gjorde. Sen kom det, att du hade tänkt mycket på mig. På promenaden genom allén, hur det pirrade. Att du ville träffa mig. Snart.

Igår smsade vi. Hela kvällen, fram och tillbaka. Vad synd att vi inte kunde träffas. Hur du gick till nåt sunkigt hak i Lerum och drack en öl, men att du hellre hade velat ta en promenad, om inte annat. Fram och tillbaka.

Imorse? Alltså fan ta dig bara ditt as. Det var inte värt någonting när det blev ljust ute och du är för rakryggad och ärlig för att kunna träffa mig för om du träffar mig så kommer någonting att hända, det vet vi båda två, och du skulle inte kunna göra det för då måste du berätta för Emma. Då måste du förklara våra mess, hur ofta vi hörs. Att det  är DU som tar kontakten och att det är du som vill träffa mig. Att du tycker så jävla mycket om mig och att det är problemet för du kan inte såra Emma, som du inte ens vill vara med. Ärligt är du orolig för att vara otrogen mot Emma? Det är du redan. Det är det du har gjort de senaste veckorna. Det är det du gör när du en kväll utan henne sitter och smsar med mig hela kvällen, när du berättar att du tycker om mig och att du inte vill annat än att vi ska ses. Men när morgonen kommer fegar du ur och väljer det du inte vill ha av rädsla för att berätta för henne, för att såra henne. Henne som du inte vill vara med. Du sårar mig. Du sårar mig och du lurar mig när du agerar som du gör, när du väljer att göra så här mot mig. Det har varit du så länge och det mest patetiska är att jag fortfarande någonstans hoppas att du ska ändra dig. Att du ska välja det osäkra, ta chansen. Vad du kan välja att göra just nu?  Var tillsammans med henne. Du är osäker på det. Det kommer inte att hålla, det har du redan sagt till mig så det vet vi båda två. Just nu är jag arg för jag känner mig så jävla orättvist behandlad. Way to go med dina prioriteringar. De ligger inte hos mig, vilket det inte verkade som igår. Vågar du inte se vad som kan hända? Ok. Säg det då. Att du är rädd. Linda inte in det i en massa ord om rättrådighet och att inte vilja såra någon för vet du vad? Det gjorde du just. Både mig och Emma. Det är bara det att Emma inte vet det än. 

vill inte gråta så jävla mycket hela tiden. vara helt paralyserad.

han valde åt mig. han tog beslutet idag, nere vid hamnen. i solen.

och nu är jag ensam.

jag hoppas att jag valborg 2013 inte ligger ensam i min säng och gråter.

ska jag skriva precis vad jag känner just nu? vad som rör sig i massan av grått ångestmyller, den hårda hårda klumpen som gör att jag nästan gråter, men inte riktigt?

rädsla. jag är jätterädd, för precis allting. 

rädd att han ska säga att nej, det blir för mycket, jag kan inte, jag törs inte, jag vill inte och att jag är den som blir lämnad när allt jag vill ha är honom.

Söndagstankarna

vågar knappt uttrycka mig på internet. tänk om fel människa skulle läsa? tänk om jag råkar skriva något om mitt livs process, vad som helst, och någon med makt över mitt fortsatta öde skulle klicka sig in och bara "näru, nu är du körd."
Ingen varning innan, för sånt hålls det väl inte på med.

Så nu håller jag tyst. Jag mår inte helt bra i huvudet. Skulle behöva en helt ren vecka. Det var längesen. Inga russin hemma. Har ätit upp godiset.

Men SKIT I DET det är så jävla oviktigt i jämförelse med MANNEN. Han, som kommer hem till mig, han som skyndar på stegen när vi går mot varandra, som har så torr hud på sina händer (sina väldigt stora händer, mina händer ser ut som ett barns händer när de ligger inuti hans) och som luktar lite svagt av ingefära hela tiden. Som ligger och andas mot min nacke när jag ska sova och som bara ser så kåt ut när jag klär av mig och kryper ner brevid. Som lagar mat till mig och låter mig läsa kulturdelen först, som bara kan sitta brevid och läsa och som spelar fiol för mig. Illa gnissligt och helt ur takt är det, men han är helt fokuserad och bara fortsätter öva och öva.

Han som jag vet vart han kommer ifrån men jag har ingen aning om vart han är påväg, men hoppas att han ska komma fram till samma plats som jag om ett tag. Inte om för länge. När vi pratar om det gråter jag, och han. Vi gråter tillsammans och vet att vi vill precis samma sak och att allt prat om en hund är ett enkelt substitut, något att ta hand om. Men han vet inte om han törs, om han vågar. Om han orkar gå igenom allting en gång till för han har varit där, med utredningar och konstgjorda vägar och minus och ett hett eftertraktat plus som gick åt helvete. Han vet inte om han vågar, eller om han redan gett upp och det gör så ont att tänka att han gett upp för det innebär att han gett upp innan VI försökt. Jag är inte hon, jag vill ju, här, nu. Vi kanske smäller till med ett jävligt lyckat plus på första försöket och jag har ju sett honom. Inte på riktigt. Men jag har sett honom, med en liten. Oreglerligt hår, lite på höften. En hon, alltid en hon. Pratar om han och om namn och mycket sånt men varje gång jag ser honom med henne i famnen vet jag ju att det ska vara så, att det ska vara en hon.

Och vi pratar om det. Plågsamt långsamt och försiktigt och bara gråter. Bryter ihop vid tanken på att han inte kommer att våga, att han aldrig kommer ändra sig från där han är nu, och att jag kommer att behöva välja. Varför fan ska man behöva välja. Aldrig i hela jävla livet att jag kommer vilja eller kunna välja mellan det här. Och vad är kvar då? Om han inte vill, om han inte vågar. Om han tycker att han är för gammal? Att hitta någon annan, innan det är försent. Innan JAG blir för gammal.

Och runtomkring blir alla gravida bara sådär, på första försöket. Innan de ens försöker. "Det bara blev". Grattis.

Det här ska fan bli the one who won't get away

För en månad sen, på alla hjärtans dag, skrev jag om the one that got away. Och det känns ganska avlägset. Samma dag, 14:e februari bestämde jag och den här psykologen att vi skulle träffas. Jag hade ärligt inga jätteförväntningar. Det är alltid kul, visst, men jag hade ju dejtat andra från internet innan.

Det är en månad sen. Just nu går mina tankar att vi har träffats för sent för att fira 50-årig bröllopsdag, när jag tittar på bilderna i GP på gamla par. Jag sitter och googlar dansk insemination for fucks sake. Jag har hunnit se honom tjurig och stressad och vi har inga issues med att gå på toa eller att han ser mig osminkad.
Jag hade feber igår och låg hela dagen hemma hos honom och bara blev ompysslad. Jag vill ju vara med den här mannen. Vet man sånt så tidigt?

Och the one that got away? Vi kompissnackar. På ett helt annat vis. Alla spänningar har släppt där. Allt. Han fick mig att inse att det inte var David jag skulle vara med, men det var aldrig meningen att det skulle vara honom också. Det ska inte vara svårt, det ska inte vara väntan och sen. Jag borde insett det då. Men jag fattar det nu, när det fungerar. När det bara funkar och det är så lätt.