The one that got away.

Men sådär jag. Ett tema på Vecka6 som det känns som om jag utforskat många gånger på den här bloggen. Det har varit lite tongivande ända sen jag började skriva på den här adressen faktiskt, ältande. Eller om det är ältande. En process kanske jag skulle kalla det.

The one that got away. Jag har en riktig sån i mitt 27-åriga liv. Jag har ju andra killar som det borde blivit med, tjejer som jag aldrig ens vågade prata med. Såna som jag ville ha som inte ville ha mig, olyckliga kärlekar. Men det är ju inte riktigt samma sak som titeln antyder och i mitt huvud finns det egentligen bara en. Och det ska väl bara vara en? The one liksom.

Jag skriver om Andreas, en gång till. Jag är bekväm med det nu, det är lugnt och ok. Men han är mannen som under lång lång tid framöver kommer bo i mitt huvud som the one that got away. Han är mannen som jag i en parallell verklighet blev ihop med i juni förra året, som jag under hösten skapade en vardag med, lärde känna hans dotter. Jag kan nästan se det framför mig, hur vi ser ut tillsammans. Hur jag pendlar från där han bor, hur han sover hos mig och vi lagar frukost tillsammans de veckor han inte har henne där. Jag kan känna hur vi går tillsammans och handlar, hör i mitt huvud tjafset om vem som ska bära påsen på vägen hem och hur vi håller varandras händer, värmer varandra när det är kallt ute. Men det händer bara i den parallella verkligheten där jag vågade ställa krav förra våren. I den Sliding Doors-verklighet av mitt liv där jag när han sade att han ville vänta med att ses för att det inte skulle bli snack och jobbigt, sade att nej. Vi känner det här nu. Vi sitter här och bara vill, varför ska vi vänta? Vi ville ha varandra men jag lät det helt flat gå förbi mig och han försvann och rann ut i en sand nånstans.

Och nu sitter jag och vet om att han har träffat en ny som ju inte är jag och jag vet att den där parallella världen som är så nära är alldeles för långt bort. Och jag tänker. Hade jag gjort det jag ville, tryckt upp honom mot en vägg, kysst honom. Hade jag varit mer aktiv, inte bara väntat. Om jag alla de gångerna när vi var ensamma i ett rum hade sagt precis vad jag ville, när jag knappt vågade säga nåt för satans blyghet. Om jag under alla våra samtal och sena natt-chattar hade stavat det rent ut istället för att låta Hello Saferide säga det med "The Quiz", om när han försökte säga precis samma sak med Markus Krunegårds Stjärnfallet bara hade ringt upp honom, sagt du nu gör vi det här.

Hade han varit min nu då? Om. Om jag hade gjort allt det där. Om jag bara inte hade trott att sen, sen kommer det hända, om jag inte hade varit så säker på att det skulle hända så att det bara var att vänta...vänta. Hade jag då suttit i hans hall och bråkat med hans dotter om att ta på sig kängorna för det är minusgrader ute? Hade vi två då tjafsat om vilken Sonic Youth-skiva det egentligen är som är bäst? Hade vi firat alla hjärtans dag idag med att vara glada över varandra? Hade vi somnat brevid varandra varje kväll då, om.

Men det gör vi inte.

Och han berättade för mig, för några veckor sen. Det var trevande och försiktigt och han visste inte riktigt om det skulle vara ok att berätta men när han sade det, att han träffat någon, så var det ok. Nu mår jag bra. Det har släppt äntligen. Men den där lilla undran hur det hade varit, vad som hade hänt, den lilla lilla bitterheten över att känna att the one, att han går omkring där ute och att jag hade chansen men inte tog tillvara på den ordentligt, den kommer alltid sitta kvar. Jag vet ju om att vi kanske aldrig hade blivit tillsammans, vi kunde försökt men upptäckt att det inte var det vi trodde. Att våra verkligheter var för olika för att det skulle fungera. Men det är väl så med såna här situationer. Det är väl därför han är the one that got away, för att vi aldrig fick chansen på riktigt. Det är jag bitter över. Inte över honom, längre.

Det här blir nog sista inlägget om honom. Jag har processat klart. Det här är vad som finns kvar. Sliding Doors. Parallella verkligheter som aldrig möts.