Det här ska fan bli the one who won't get away

För en månad sen, på alla hjärtans dag, skrev jag om the one that got away. Och det känns ganska avlägset. Samma dag, 14:e februari bestämde jag och den här psykologen att vi skulle träffas. Jag hade ärligt inga jätteförväntningar. Det är alltid kul, visst, men jag hade ju dejtat andra från internet innan.

Det är en månad sen. Just nu går mina tankar att vi har träffats för sent för att fira 50-årig bröllopsdag, när jag tittar på bilderna i GP på gamla par. Jag sitter och googlar dansk insemination for fucks sake. Jag har hunnit se honom tjurig och stressad och vi har inga issues med att gå på toa eller att han ser mig osminkad.
Jag hade feber igår och låg hela dagen hemma hos honom och bara blev ompysslad. Jag vill ju vara med den här mannen. Vet man sånt så tidigt?

Och the one that got away? Vi kompissnackar. På ett helt annat vis. Alla spänningar har släppt där. Allt. Han fick mig att inse att det inte var David jag skulle vara med, men det var aldrig meningen att det skulle vara honom också. Det ska inte vara svårt, det ska inte vara väntan och sen. Jag borde insett det då. Men jag fattar det nu, när det fungerar. När det bara funkar och det är så lätt.