Jag kämpar - med alla näbbar och klor jag har - för att inte bli för mycket, för fort. Att inte bli tjatig, klängig, jobbig.

Men samtidigt har jag i bakhuvudet att sen vi sade hejdå i Stockholm i tisdags har vi hörts hela tiden - lika mycket från båda parter. Han vill, han också. Han börjar, helt oprovocerat. Jag sitter på spårvagnen och fånler åt meddelanden om flådiga hotellrum och kaninmiddagar. Jag vet att han jobbar mycket, och jag kämpar lite för att inte vara på för mycket.

Och sen får vi se. En 35-åring. Med hår på bröstet.