Ex-faktorn

Igår var det söndag.
Dramatiken på lördagkvällen var aningens överdramatiserad. Efter två glas vin kan allt kännas som ett hån eller en hyllning. Just då var jag lite sårbar.

Igår på söndagen vaknade jag inte hemma. Men det är en helt annan historia.
Igår träffade jag också mitt ex. Jag slutade vara kär i honom och gjorde slut, för några månader sen.

Igår var första gången jag träffade honom sen början av juni.
Så mycket svårare än jag trodde.
Nervositeten innan låg som en sten i magen och att sitta där och titta på den här mannen som jag under fyra års tid varit nära och älskat och som nu såg på mig med inte mycket mer än förakt.
Något som jag är väldigt medveten om att jag själv är skyldig till.

Det värsta, det allra värsta var att jag ljög om att jag träffat någon annan. Under en tid innan jag gjorde slut var jag förälskad i en annan, en som inte ville ha mig, som det aldrig hände något med. Men att inse känslorna för honom var det som fick mig att avsluta. Men jag berättade det inte, sprunget ur någon drift att inte vilja såra för mycket. Att inte behöva säga jag är inte kär i dig eftersom jag har en annan nu. Det ville jag inte säga och sade inte heller.

Sen var jag dum nog att skriva om det. Det där behovet jag har, att få ner det på pränt. Och han läste det. Jag visste inte att han läste det, men igår berättade han för mig att han inte kunde förstå att jag hade mage att skriva ner det jag inte vågat berätta för honom på the fucking internet.
Och föraktet, besvikelsen. Det kan aldrig någonsin bli bra.

Det är lättare att vara ärlig i anonymitet. Jag vet inte vad jag kunde gjort annorlunda.

Vi gick åt varsitt håll och det känns inte som att vi kommer att ses igen.