Sova ihop.

Bloggutmaningar, på morgonen. Vecka 6 ska jag nogsamt bevaka. Det här vill jag skriva om.

Att sova ihop med någon är vad jag gör bäst. Att vakna, vända sig om, andas in någon annans hela varelse och somna om igen.

Att få en arm över sig, som smyger omkring. Ett andetag i nacken. Jag känner mig trygg då. Att vakna med någon. Någon som man kanske precis träffat eller någon man känt länge. Den där stunden när man inte orkar gå upp ur sängen, eller inte orkar prata. Vi bara ligger där, tittar på varandra med lite sömngrusiga ögon och flyttar lite lite närmre.

Om jag ligger med någon sover jag över. Om mannen i fråga inte explicit säger åt mig att dra tar jag det för givet att är det sent på kvällen så sover man tillsammans. Det finns inte på kartan att jag skulle gå hem i den situationen. Utan jag kommer nära, och somnar. Några gånger har jag märkt att männen egentligen vill att jag ska gå. Sex är en sak, men sova tillsammans, där drar de egentligen gränsen. Det struntar jag i. Säger de inte rätt ut att nu måste du gå hem, så gör jag inte det. Är det rätt hanterat?

Jag kan inte sova jättenära, jämt. Det blir för varmt för klaustrofobiskt. En säng ska vara så stor att båda kan ligga ostört och sova men tillräckligt liten att det räcker med att sträcka ut en hand för att känna att jo, han ligger kvar här. Men på morgonen, eller timmen innan klockan egentligen ringer, då kan jag inte komma tillräckligt nära.

En gång sov jag över hos en kille som mitt i natten klev upp ur sängen och gick och lade sig på soffan. Det var en märklig natt.