man ska inte vara helt despo-på, men fy fan vad jag längtar efter den här mannen. efter hans lukt och hans hår hans helt fantastiska hår som är tjockt och lockigt och som jag bara kan götta ner händerna i riktigt ordentligt och leka. Håret på bröstet och sen neråt där magen är så där alldeles mjuk där jag vill andas försiktigt och kyssa lite mjukt.

och bara det faktum att han kommer från sala, med tillhörande dialekt! västmanland liksom. men det gör mig ingenting, jag tycker om hur han låter när han talar till mig.
senaste smset?

Lördagkväll var ordet sade Bull.
...tjejvecka eller inte så vill jag ses. Blir jag för
ocoolt loveydovey om jag säger att jag längtar efter dig?

det är flera dagar kvar till lördag ju.

shit jag är en sån jävla sucker alltså.

När man faller

För åtta dagar sen skrev jag att jag var körd, och i nuläget sitter vi och bara fånfnissar i telefon eftersom han är i  Skåne. Skickar sms som bara går ut på att vi längtar efter varandra, skickar mail med länkar till de där låtarna som man bara skickar till de som man hoppas ska förstå (och det gör han).

Det har gått jättefort. Jag är så hopplöst förälskad i den här karln, och han i mig vad det verkar. Går runt nervös hela tiden. Livrädd att göra fel. Han säger att han längtar efter mig nu, men tänk om jag gör nåt så han tycker att jag är ung (elva år yngre), dum, korkad.

Samtidigt vet jag att han är precis likadan. Och jag vet att i hans badrum står det i muggen brevid hans tandborste en till tandborste - en lila. Och den är min. Den har stått där sen första gången jag var hemma hos honom, han hade ordnat en. Nästa gång jag kom dit stod den kvar, som att det var självklart att den skulle vara  där.

Och det är det också. Helt självklart.

Jag tror jag vet hur du ser ut när du dansar


Jag är körd. På så väldigt väldigt kort tid.

Oj

Ok, att bli förälskad för mig går fort. Det brukar även gå ganska fort för mig efter att jag blivit förälskad att fatta om det är nåt som kan bli nåt eller nåt som är dömt att misslyckas. Det här är inte dömt att misslyckas.

Jag har träffat en karl. En 38-åring med hår på bröstet. Vi spontanfikade i torsdags. Satt i tre timmar och bara pratade och tittade på varandra. Tog på varandra, strök längs armar, höll i händer. Retades, kysstes nästan men inte riktigt. Skrattade åt hur otroligt fåniga vi var som bara inte kunde låta bli varandra, på ett kafé i Majorna.

Vi träffades igår. Han lagade mat till mig. Vi åt mat, pratade och sen var vi nakna i arton timmar. Den här människan gör saker med mig som jag inte fattar, jag var kåt arton timmar i sträck. Vi låg där, tog på varandra, smekandes, lätt, hårt. Höll fast, kysste, nafsade. Om och om igen. Jag är helt trött i kroppen idag och amazed över lack of awkward moments. Han fattade. Han pratade med mig, berättade vad han ville göra. Viskandes fantasier i mitt öra när han låg bakom mig, höll fast mig så jag inte kunde röra mig utan bara lyssna och andas.
Och. Jag är 27, snart 28. Imorse var första gången jag kom tillsammans med någon annan. Jag har svårt för det, jättesvårt. Det som hände idag var bara en sån lättnad. Jag hade varit kåt så länge, smekt mig själv, han hade smekt mig, slickat mig. Han såg att jag var frustrerad, att jag var nära, att det var skönt, men att jag inte kom. I morse blev det bara för mycket och jag bara vände mig på mage, med honom brevid, hållandes mig. Gjorde min grej och jag kom. Och han höll mig medan jag låg där, andades tillsammans med mina flämtanden. Jag har aldrig gjort det förut. Aldrig känt mig lika bekväm, avslappnad, att jag faktiskt kunde släppa mina nojor och komma tillsammans med någon.

Herregud. Han gjorde inte så att jag kom, men att han fanns där brevid.

Och vi låg och bara pratade. Pratade om allt, våra mörka hemligheter, vad vi vill, musik, fånigheter. Hur vi tyckte om varandra. Jag erkände att förälskelse kommer som ett jäkla blixtnedslag för mig och att han låg rätt risigt till. Han log.

Tio minuter efter att jag lämnat honom idag fick jag ett sms. Han visste inte vad han skulle skriva egentligen, men ville bara skriva.

Jag tror jag är körd.

Vecka 6 och sexualiteten

Kom för övrigt på nu att få av de inlägg jag skrivit för Vecka6 faktiskt handlar om sex och sexualitet i sig utan är mer process-inlägg om kärlek i min strävan efter ett balanserat inre.

Men det kanske är ok det också.

The one that got away.

Men sådär jag. Ett tema på Vecka6 som det känns som om jag utforskat många gånger på den här bloggen. Det har varit lite tongivande ända sen jag började skriva på den här adressen faktiskt, ältande. Eller om det är ältande. En process kanske jag skulle kalla det.

The one that got away. Jag har en riktig sån i mitt 27-åriga liv. Jag har ju andra killar som det borde blivit med, tjejer som jag aldrig ens vågade prata med. Såna som jag ville ha som inte ville ha mig, olyckliga kärlekar. Men det är ju inte riktigt samma sak som titeln antyder och i mitt huvud finns det egentligen bara en. Och det ska väl bara vara en? The one liksom.

Jag skriver om Andreas, en gång till. Jag är bekväm med det nu, det är lugnt och ok. Men han är mannen som under lång lång tid framöver kommer bo i mitt huvud som the one that got away. Han är mannen som jag i en parallell verklighet blev ihop med i juni förra året, som jag under hösten skapade en vardag med, lärde känna hans dotter. Jag kan nästan se det framför mig, hur vi ser ut tillsammans. Hur jag pendlar från där han bor, hur han sover hos mig och vi lagar frukost tillsammans de veckor han inte har henne där. Jag kan känna hur vi går tillsammans och handlar, hör i mitt huvud tjafset om vem som ska bära påsen på vägen hem och hur vi håller varandras händer, värmer varandra när det är kallt ute. Men det händer bara i den parallella verkligheten där jag vågade ställa krav förra våren. I den Sliding Doors-verklighet av mitt liv där jag när han sade att han ville vänta med att ses för att det inte skulle bli snack och jobbigt, sade att nej. Vi känner det här nu. Vi sitter här och bara vill, varför ska vi vänta? Vi ville ha varandra men jag lät det helt flat gå förbi mig och han försvann och rann ut i en sand nånstans.

Och nu sitter jag och vet om att han har träffat en ny som ju inte är jag och jag vet att den där parallella världen som är så nära är alldeles för långt bort. Och jag tänker. Hade jag gjort det jag ville, tryckt upp honom mot en vägg, kysst honom. Hade jag varit mer aktiv, inte bara väntat. Om jag alla de gångerna när vi var ensamma i ett rum hade sagt precis vad jag ville, när jag knappt vågade säga nåt för satans blyghet. Om jag under alla våra samtal och sena natt-chattar hade stavat det rent ut istället för att låta Hello Saferide säga det med "The Quiz", om när han försökte säga precis samma sak med Markus Krunegårds Stjärnfallet bara hade ringt upp honom, sagt du nu gör vi det här.

Hade han varit min nu då? Om. Om jag hade gjort allt det där. Om jag bara inte hade trott att sen, sen kommer det hända, om jag inte hade varit så säker på att det skulle hända så att det bara var att vänta...vänta. Hade jag då suttit i hans hall och bråkat med hans dotter om att ta på sig kängorna för det är minusgrader ute? Hade vi två då tjafsat om vilken Sonic Youth-skiva det egentligen är som är bäst? Hade vi firat alla hjärtans dag idag med att vara glada över varandra? Hade vi somnat brevid varandra varje kväll då, om.

Men det gör vi inte.

Och han berättade för mig, för några veckor sen. Det var trevande och försiktigt och han visste inte riktigt om det skulle vara ok att berätta men när han sade det, att han träffat någon, så var det ok. Nu mår jag bra. Det har släppt äntligen. Men den där lilla undran hur det hade varit, vad som hade hänt, den lilla lilla bitterheten över att känna att the one, att han går omkring där ute och att jag hade chansen men inte tog tillvara på den ordentligt, den kommer alltid sitta kvar. Jag vet ju om att vi kanske aldrig hade blivit tillsammans, vi kunde försökt men upptäckt att det inte var det vi trodde. Att våra verkligheter var för olika för att det skulle fungera. Men det är väl så med såna här situationer. Det är väl därför han är the one that got away, för att vi aldrig fick chansen på riktigt. Det är jag bitter över. Inte över honom, längre.

Det här blir nog sista inlägget om honom. Jag har processat klart. Det här är vad som finns kvar. Sliding Doors. Parallella verkligheter som aldrig möts.

Magsår

MER gnäll.
Projektet i Solna. I ett svagt ögonblick igår skickade jag ett meddelande på fejjan där jag sade att jag saknade att sova brevid honom.
Och han svarade. Det som gjorde att han inte gillade mig var att jag rättade till hans krage när vi var ute på stan en gång. För den låg fel, invikt mot nacken liksom och jag bara är sån att jag rättar till utan att tänka.

Det var det. Det var det som gjorde att han inte ville ha mig. Det som gjorde att han fick magsår (hans ord) och han pallade inte.

Jag hoppas verkligen han kan hitta en tjej att bli lycklig med, den mannen, när han en tjej som han gillar (enligt egen utsago) plötsligt blir repulsive av att hon rättar till hans krage. Issues much?

Men jag var ju bra i sängen iallafall, skrev han. En komplimang att toppa av det med. Yes.

Stora gester eller bara vara tillsammas

Vecka6, vecka 6. Det handlar om stora gester och bombastisk romantik. Vill man ha sånt? Heath Ledger som springer längs läktarna och sjunger You're too good to be true? Richard Gere som står i takluckan på limousinen med röda rosor, Sandra och Danny som totalt byter personlighet på sig själva för att den andra ska vilja ha dem.

Jag vet inte jag riktigt. Jag har haft några stora gester i mitt liv, men vet inte riktigt om jag saknar dem. Det största dramatiska jag gjort var nog att göra slut med min pojkvän, storgråtande springa genom stan till killen jag egentligen var kär i, ställa mig och skrika att Om jag är singel, vad är du då? Om jag är singel, vad gör det dig till? tills han förstod, tills han sade till mig att om du är singel är jag din. På vilket följde fyra år av att flyga tvärs över världen eftersom killen i fråga är från Australien. När jag tänker tillbaka på det är det en fantastisk historia att berätta, men det var ju fruktansvärt uttröttande. 

Just nu är jag singel. Har varit i lite över ett halvår. Och det jag saknar är inte det storslagna, det är allt det andra. Att få en kram innan jag sover. Att vara fånig med någon, att läsa en halv sida ut en bok jag älskar för någon. Äta frukost. Hålla hand på stan.

Bara vara tillsammans. Det är det jag vill ha, mycket hellre än stora romantiska gester och hollywoodromantik med någon som klättrar upp till mig och ska rädda mig vill jag ha någon som ligger brevid mig i sängen när jag sover, som jag vill träffa varje dag och gnälla på över skidbackar på osten och att hen glömt IGEN att sätta på tandkrämstuben trots att jag tjatat. Någon som diskat när jag kommer hem och faktiskt kom ihåg att gå upp med soppåsen i hallen. Som kramar mig när jag är trött och bara inte vill göra någonting. Det är vad jag vill ha och det känns större än det där andra. För mig är det det som är bombastisk romantik, att inte bara falla för fyrverkerierna utan att skapa vardag tillsammans. På något sätt.

En delad vardag är den största romantiska gesten.

Saknar någon brevid mig på nätterna

Använder ju bara den här bloggen till vecka6 och att gnälla om mitt kärleksliv. Eller ja. Lack thereof.

Vet ni vad jag saknar? Egentligen det enda jag vill åt kanske. Att sova brevid, bli kramad.

Projektet i Solna, Robert, som sade till mig dan innan nyår att han inte ville ha mig för att jag ville träffa honom (ja, ett jävla as), honom vill jag sova brevid. Bara bli helt omhållen av de där armarna, helt och hållet omsluten och bara somna. Natt efter natt.

Har aldrig sovit så bra.

Saknar det just nu.

Tror jag känner mig lite ensam.