Jag vet inte jag riktigt. Jag har haft några stora gester i mitt liv, men vet inte riktigt om jag saknar dem. Det största dramatiska jag gjort var nog att göra slut med min pojkvän, storgråtande springa genom stan till killen jag egentligen var kär i, ställa mig och skrika att Om jag är singel, vad är du då? Om jag är singel, vad gör det dig till? tills han förstod, tills han sade till mig att om du är singel är jag din. På vilket följde fyra år av att flyga tvärs över världen eftersom killen i fråga är från Australien. När jag tänker tillbaka på det är det en fantastisk historia att berätta, men det var ju fruktansvärt uttröttande.
Just nu är jag singel. Har varit i lite över ett halvår. Och det jag saknar är inte det storslagna, det är allt det andra. Att få en kram innan jag sover. Att vara fånig med någon, att läsa en halv sida ut en bok jag älskar för någon. Äta frukost. Hålla hand på stan.
Bara vara tillsammans. Det är det jag vill ha, mycket hellre än stora romantiska gester och hollywoodromantik med någon som klättrar upp till mig och ska rädda mig vill jag ha någon som ligger brevid mig i sängen när jag sover, som jag vill träffa varje dag och gnälla på över skidbackar på osten och att hen glömt IGEN att sätta på tandkrämstuben trots att jag tjatat. Någon som diskat när jag kommer hem och faktiskt kom ihåg att gå upp med soppåsen i hallen. Som kramar mig när jag är trött och bara inte vill göra någonting. Det är vad jag vill ha och det känns större än det där andra. För mig är det det som är bombastisk romantik, att inte bara falla för fyrverkerierna utan att skapa vardag tillsammans. På något sätt.
En delad vardag är den största romantiska gesten.
No comments:
Post a Comment