dreamworks

Inatt drömde jag om Andreas, mannen som jag ville ha så länge. Han som jag bröt upp för, han som inte ville ha mig, som drog sig undan och som ett par månader senare försiktigt tog kontakt igen. Han som jag nu inte hört från, på över en vecka. Igen. Jag borde inte, det vet jag ju. Inte sitta och hoppas. Inte tolka saker, läsa in för mycket, hoppas. Absolut inte hoppas.
Men det är klart jag vill, och det är klart jag gör.

Det var ju världens kyskaste förhållande. Vi kysstes aldrig. Allt jag velat göra, i snart ett år, sen november förra året, är att försiktigt stryka undan håret, det där håret, från hans panna, lägga andra handen runt hans nacke och försiktigt kyssa de där läpparna jag har inetsade i hjärnan.

Jag drömde att det hände inatt. Att tänka på det, att skapa en fantasivärld likt huvudpersonens i På spaning efter den tid som flytt, är en sak. Men att drömma är ju som att uppleva det, jag har minnet av hur han höll mina fingrar, och hans tyngd.

Ens sinne är en fucking bastard ibland när allt jag vill göra egentligen är att glömma. Men nu är han inte ens online på facebook. Och han hör inte av sig till mig.

Bara vara vänner

Vecka6, vecka 37 (hey, jag är för sen med två dagar nästan!)

Jag har funderat över att bara vara vänner och hur det fungerar och kommit fram till att det både går att ha kakan och äta den, eftersom det är vad jag har lyckats med (hittills).
Hur tänker jag då?
Jo.

Just nu bor jag tillsammans med en kille. Vi är kombos, eller roomies. Vi har aldrig varit romantiskt involverade. Jag har dock aldrig haft ett så fysiskt förhållande med någon jag inte varit ihop med. Vi kramas, myser rätt mycket, håller hand på spårvagnen. Vi har tillochmed hånglat ett par gånger när vi varit fulla, vi har aldrig haft sex med varandra, och kommer nog inte ha heller.

Trots detta är vi ingenting mer än bara vänner. Vi pratar om allt, gör roliga saker tillsammans, gnäller när den andra städar för lite. Jag kan berätta allt för honom. När jag gör korkade saker för att jag faller för nån kille. När jag mår dåligt eller mår bra. Och han gör samma med mig. Detta utan att vi är kära i varandra eller kommer att bli det, för det finns bara inte en chans att det skulle hända.

Tydligen är det här ganska ovanligt. I princip alla jag pratat med är helt övertygade om att "Öh, ni kommer ju bli ihop, det funkar ju bara så."

Enligt filmer och böcker så är det ju så. Man lever i totalt oblivion om sina massiva känslor för en person tills det en dag uppdagas att hallå, han är ju drömprinsen och till råga på allt min bästa vän. Kan det bli så mycket bättre? Och det här går inte att komma ifrån, tydligen. Att bara vara vänner, bra vänner är en omöjlighet eftersom skälet till att man vill umgås så mycket tydligen är att man är omedvetet kära i varandra. Kolla bara på alla dessa high school-filmer där barndomsvännerna alltid faller i varandras armar när de tillslut upptäcker att nej, de ville inte ha den där andra, den perfekta fanns mitt framför ögonen hela tiden. Kolla bara på När Harry mötte Sally - filmen som sätter upp reglerna för manlig och kvinnlig vänskap (man kan vara vänner men det slutar alltid att man blir ihop).

Jag jobbar hårt på att jag och min roome ska bli undantaget (som kanske bekräftar regeln). Han och jag ska förbli de goda vänner vi är idag. Utan romantik. Jag tror att det är möjligt, trots alla dessa filmer.

Hej Spotify

En gång i våras fick jag en playlist gjord till mig.
Spotify har på ett lätt sätt möjliggjort musikalisk romans utöver blandskivan.

Varje dag, varje fucking dag, flera gånger, kollar jag. Om den är ändrad, om något är tillagt.
Han sade en gång att listan kan jag ändra då och då. Om han hittar något som han tycker ska vara med.

Som när han efter en sen natts pratande satte den finaste Tom Waits-låten nästan överst och jag nästan dog.

som Kent

det har gått sådär, sen november förra året. vid varje tanke, varje video. lättheten i att kunna ursäkta sig med att det är bara musik men samtidigt veta allt vad det innebär, allt vad det betyder.

utan ursäkter, undanflykter.

ett tag helt utan. träffade tillochmed någon annan som gjorde intryck och avtryck, som en kentlåt.

men det är så enkelt. jag är som ett karbonpapper. kopian finns alltid kvar efter avtrycket. och hans avtryck var månadsvis av bekräftelser.

en svårighet i situationen som kom att betyda ingenting när det bara var jag och han.

fan.

v. 36. vad är skönt i huvudet och kroppen?

Temat den här veckan var lite svårtolkat, men jag tolkar det som följer:

Vad tänder jag på i hjärnan och vad tänder jag på i kroppen?

Och vad menar jag med det?
Vecka 6 vecka 36.
Det här är väldigt svårt och jag har försökt att formulera det här på ett vettigt sätt sen det här kom upp nu. Men jag försöker då. Men jag vet egentligen inte om det här är det som Vecka6 menar, eller om det bara är jag som associerar fritt och fel utefter texten.

Jo:

Att tända till i hjärnan, med det menar jag vad tänder jag på när jag onanerar. Det skiljer sig en hel del från det sex jag utövar med andra människor. När jag onanerar gillar jag att tänka rough. Det ska var kinky, hårt, och ärligt talat inte särskilt ömsesidigt. När jag tittar på porr är det i syfte att bli kåt för att runka, rent ut sagt. Då blir det saker som jag inte skulle gjort tillsammans med någon.

Att tända till i kroppen är en lite annan femma. När jag har sex gillar jag det ganska lugnt. Tålamod, närhet, värme. Pill i oändlighet, omsorgsfullhet och tid. Det skiljer sig mycket från det jag tänker på när jag vill tända till med mig själv.

Många gånger har jag tänkt att jag ska utforska de här delarna av sexualiteten, de jag tänder på som tusan när jag ser och tänker på det men aldrig gjort in real life. Analsex har jag haft. Och det var bra. Jag hade en karl, en som visste hur man gjorde så jag gillade det, men det var inte den där råa kåtheten jag får av att TÄNKA på det.

Det är besvärligt vissa gånger, eftersom jag inte blir lika kåt av "vanligt" sex som av att tänka på rough kinkysex.

Jag kanske borde utforska det. Men riktigt så långt har jag inte hunnit än. Det där är en tanke jag haft många gånger. Att smälta samman de sexuella fantasier jag har och som jag blir kåt av med mitt faktiska sex. Men tänk om det är så som jag tror att det är, att det jag tänder på rent visuellt inte är det jag tänder på rent fysiskt?

Det är inte helt sammanhängande det här, och jag har som sagt försökt i en vecka att formulera det utan att lyckas särskilt bra.

poesi

Stora delar av det här inlägget blir ett citat.
Dikten nedan är något av det bästa jag läst.

"när natten är här
har vi ställt marschaller på golvet
jag har 40 par byxor
och ändå inga som jag gillar
Hemingway kommer in i rummet
med sin katt
den heter Boise 
och kan tala och
uppfostra barn
i huset på Whitehead Street sägs det
att Hemingway brukade skriva med
Boise liggande i knät
i mitt knä
sitter 
The Motorcycle Black Madonna
hon ritar cirklar på min panna
och tycker att vi ska äga natten
”kan jag få lite champagne”, säger hon
”champagne är för förlorare”, säger jag
”du kan få nåra av mina byxor istället”
hon går in mitt sovrum
och kollar byxor
hon kommer tillbaka med 5 par
jag är glad
fröken Vnuk dansar
på parketten
marschaller som fladdrande stjärnor 
hon är klädd i svart
och har silverbjällror runt fotlederna
hon stannar till ett ögonblick
när Dylan uppenbarar
sig i dörrposten med en trött blondin
blondinen säger:
”jag är lat i kärlek”
Dylan säger: 
”jag vill drömma om gångna sekel”
fröken Vnuk ser på dom
sen 
fortsätter 
hon dansa

Paris är natten
den här stan har inget Eiffeltorn
men om Du vill kan vi bygga ett?"




Jag vet inte vad han heter, som har skrivit. Men jag gillar det.






Jag fick ett svar. Han förstod att det var jag. Han tackade för boken, sade att han ville läsa den. Kanske tillochmed skulle flytta den ett par hack upp på prioriteringslistan med böcker som han har.


Är det ett avtryck? Jag vet inte.

i något slags väntan

Idag borde han fått boken.

Vi låg i hans säng, drack vatten från hans Perrier-flaska och diskuterade litteratur.
Mycket beatförfattare just nu (varför tror ni jag läser det?). Vi diskuterade Kerouac.
Men han hade inte läst något av Sture Dahlström.
Så jag skickade en bok.
Två veckor efter att vi hörts senast, efter att han berättat att jag var fin, men han var för skör.
Tre veckor efter att vi träffats första gången.

Jag kan föreställa mig två scenarier.
Ett där han tycker att jag är en psychostalker som inte fattar. Han slänger boken utan att läsa.
Ett där han tycker att det är en fin gest och han läser den och gillar den.

I inget av dem vill han egentligen ha mig.
Så varför gör jag sånt här?

Det är ett problem att jag inte släpper det. När vi möttes där, i publikhavet så hände något omedelbart hos mig. Jag har faktiskt aldrig känt det innan.
Så även om han inte vill ha mig vill jag sätta något spår, något litet så han kommer ihåg mig, minns mig sen.

Hon som skickade den där boken.

Varje gång jag får ett sms nu blir jag helt varmnervös i hela kroppen.
Men det är inte han.

essentiellt

Kräftskiva i lördags. Mängder med folk, alkohol, kräftor, mat.
Två timmar senare låg jag i en soffa i ett tomt och tyst föräldrahem.

Magen spökar, det går i släkten, jag vet. Vill inte operera, vill bara att det ska gå över men istället för det ont.

Två dagar senare med mental reboot. Skogens alldeles särskilt speciella susiga tystnad.
Insekter, spindelväv, stövlar, föräldrarna och hunden och kantareller, alla dessa kantareller.

Det här behövdes just nu i mitt liv.

Mina vansinniga projekt, idag borde boken levereras till honom. Jag vet inte om han kommer att förstå att det är jag som skickat den.

Jag pratade med en vän om det, och ja, jag har svårt att släppa taget. Borde jag bara inte struntat i det, jo, det borde jag nog ha gjort.
Men jag vill fortfarande att han ska läsa boken, även om han inte vill ha mig så får han bra litteratur.

Beat

Jag läser beat just nu.

Via Stig Claesson, med avstickare till Kerouac och Sture Dahlström landar jag alltid i Bukowski.

Det är en bitterljuv känsla på ett vis. Jag blir så arg när jag läser, frustrerad. Över de osympatiska karaktärerna och deras liv och jag vet att mycket är upplevt av dem själva. Det var så de jobbade.

Men språket slukar upp mig, för mig vidare, stänger av mig från allting annat. Jag kan inte sluta läsa trots att jag blir så arg när jag läser.

Nu ligger Factotum brevid mig. Jag vill ta karln i kragen, skaka honom och säga att skärp dig, klipp dig och skaffa dig ett jobb, ungefär. Istället fortsätter jag förfäras och förföras.

Han ler i D-moll

Jag gör helt vansinniga saker. Eller jag vet inte om det är vansinnigt.

Jag träffade en man, vi pratade om allt vi bara kunde komma på i tolv timmar.

Efter att han kysst mig hej då och hållt min hand tills bussdörren nästan stängdes över hans arm,
så var han för skör.

Jag skickar en bok till honom. Ingen avsändare, vitt kuvert. Jag vet inte om han kommer förstå att det är jag.

Men jag vill att han ska läsa den.

Eller är det jag som bara inte kan släppa taget?