Idag borde han fått boken.
Vi låg i hans säng, drack vatten från hans Perrier-flaska och diskuterade litteratur.
Mycket beatförfattare just nu (varför tror ni jag läser det?). Vi diskuterade Kerouac.
Men han hade inte läst något av Sture Dahlström.
Så jag skickade en bok.
Två veckor efter att vi hörts senast, efter att han berättat att jag var fin, men han var för skör.
Tre veckor efter att vi träffats första gången.
Jag kan föreställa mig två scenarier.
Ett där han tycker att jag är en psychostalker som inte fattar. Han slänger boken utan att läsa.
Ett där han tycker att det är en fin gest och han läser den och gillar den.
I inget av dem vill han egentligen ha mig.
Så varför gör jag sånt här?
Det är ett problem att jag inte släpper det. När vi möttes där, i publikhavet så hände något omedelbart hos mig. Jag har faktiskt aldrig känt det innan.
Så även om han inte vill ha mig vill jag sätta något spår, något litet så han kommer ihåg mig, minns mig sen.
Hon som skickade den där boken.
Varje gång jag får ett sms nu blir jag helt varmnervös i hela kroppen.
Men det är inte han.
No comments:
Post a Comment