Inatt drömde jag om Andreas, mannen som jag ville ha så länge. Han som jag bröt upp för, han som inte ville ha mig, som drog sig undan och som ett par månader senare försiktigt tog kontakt igen. Han som jag nu inte hört från, på över en vecka. Igen. Jag borde inte, det vet jag ju. Inte sitta och hoppas. Inte tolka saker, läsa in för mycket, hoppas. Absolut inte hoppas.
Men det är klart jag vill, och det är klart jag gör.
Det var ju världens kyskaste förhållande. Vi kysstes aldrig. Allt jag velat göra, i snart ett år, sen november förra året, är att försiktigt stryka undan håret, det där håret, från hans panna, lägga andra handen runt hans nacke och försiktigt kyssa de där läpparna jag har inetsade i hjärnan.
Jag drömde att det hände inatt. Att tänka på det, att skapa en fantasivärld likt huvudpersonens i På spaning efter den tid som flytt, är en sak. Men att drömma är ju som att uppleva det, jag har minnet av hur han höll mina fingrar, och hans tyngd.
Ens sinne är en fucking bastard ibland när allt jag vill göra egentligen är att glömma. Men nu är han inte ens online på facebook. Och han hör inte av sig till mig.
No comments:
Post a Comment