vill inte gråta så jävla mycket hela tiden. vara helt paralyserad.

han valde åt mig. han tog beslutet idag, nere vid hamnen. i solen.

och nu är jag ensam.

jag hoppas att jag valborg 2013 inte ligger ensam i min säng och gråter.

ska jag skriva precis vad jag känner just nu? vad som rör sig i massan av grått ångestmyller, den hårda hårda klumpen som gör att jag nästan gråter, men inte riktigt?

rädsla. jag är jätterädd, för precis allting. 

rädd att han ska säga att nej, det blir för mycket, jag kan inte, jag törs inte, jag vill inte och att jag är den som blir lämnad när allt jag vill ha är honom.

Söndagstankarna

vågar knappt uttrycka mig på internet. tänk om fel människa skulle läsa? tänk om jag råkar skriva något om mitt livs process, vad som helst, och någon med makt över mitt fortsatta öde skulle klicka sig in och bara "näru, nu är du körd."
Ingen varning innan, för sånt hålls det väl inte på med.

Så nu håller jag tyst. Jag mår inte helt bra i huvudet. Skulle behöva en helt ren vecka. Det var längesen. Inga russin hemma. Har ätit upp godiset.

Men SKIT I DET det är så jävla oviktigt i jämförelse med MANNEN. Han, som kommer hem till mig, han som skyndar på stegen när vi går mot varandra, som har så torr hud på sina händer (sina väldigt stora händer, mina händer ser ut som ett barns händer när de ligger inuti hans) och som luktar lite svagt av ingefära hela tiden. Som ligger och andas mot min nacke när jag ska sova och som bara ser så kåt ut när jag klär av mig och kryper ner brevid. Som lagar mat till mig och låter mig läsa kulturdelen först, som bara kan sitta brevid och läsa och som spelar fiol för mig. Illa gnissligt och helt ur takt är det, men han är helt fokuserad och bara fortsätter öva och öva.

Han som jag vet vart han kommer ifrån men jag har ingen aning om vart han är påväg, men hoppas att han ska komma fram till samma plats som jag om ett tag. Inte om för länge. När vi pratar om det gråter jag, och han. Vi gråter tillsammans och vet att vi vill precis samma sak och att allt prat om en hund är ett enkelt substitut, något att ta hand om. Men han vet inte om han törs, om han vågar. Om han orkar gå igenom allting en gång till för han har varit där, med utredningar och konstgjorda vägar och minus och ett hett eftertraktat plus som gick åt helvete. Han vet inte om han vågar, eller om han redan gett upp och det gör så ont att tänka att han gett upp för det innebär att han gett upp innan VI försökt. Jag är inte hon, jag vill ju, här, nu. Vi kanske smäller till med ett jävligt lyckat plus på första försöket och jag har ju sett honom. Inte på riktigt. Men jag har sett honom, med en liten. Oreglerligt hår, lite på höften. En hon, alltid en hon. Pratar om han och om namn och mycket sånt men varje gång jag ser honom med henne i famnen vet jag ju att det ska vara så, att det ska vara en hon.

Och vi pratar om det. Plågsamt långsamt och försiktigt och bara gråter. Bryter ihop vid tanken på att han inte kommer att våga, att han aldrig kommer ändra sig från där han är nu, och att jag kommer att behöva välja. Varför fan ska man behöva välja. Aldrig i hela jävla livet att jag kommer vilja eller kunna välja mellan det här. Och vad är kvar då? Om han inte vill, om han inte vågar. Om han tycker att han är för gammal? Att hitta någon annan, innan det är försent. Innan JAG blir för gammal.

Och runtomkring blir alla gravida bara sådär, på första försöket. Innan de ens försöker. "Det bara blev". Grattis.

Det här ska fan bli the one who won't get away

För en månad sen, på alla hjärtans dag, skrev jag om the one that got away. Och det känns ganska avlägset. Samma dag, 14:e februari bestämde jag och den här psykologen att vi skulle träffas. Jag hade ärligt inga jätteförväntningar. Det är alltid kul, visst, men jag hade ju dejtat andra från internet innan.

Det är en månad sen. Just nu går mina tankar att vi har träffats för sent för att fira 50-årig bröllopsdag, när jag tittar på bilderna i GP på gamla par. Jag sitter och googlar dansk insemination for fucks sake. Jag har hunnit se honom tjurig och stressad och vi har inga issues med att gå på toa eller att han ser mig osminkad.
Jag hade feber igår och låg hela dagen hemma hos honom och bara blev ompysslad. Jag vill ju vara med den här mannen. Vet man sånt så tidigt?

Och the one that got away? Vi kompissnackar. På ett helt annat vis. Alla spänningar har släppt där. Allt. Han fick mig att inse att det inte var David jag skulle vara med, men det var aldrig meningen att det skulle vara honom också. Det ska inte vara svårt, det ska inte vara väntan och sen. Jag borde insett det då. Men jag fattar det nu, när det fungerar. När det bara funkar och det är så lätt.

Bättre dag med sämre väder (winter is coming)

Såhär ser utsikten ut från mitt köksfönster idag.

Tusan också

The fuck liksom. Jag vill ha halvljumma kvällar, sådär att det räcker med en kofta. Skira gröna löv som silar ljuset ner på en. Gå hem i tygskor och titta upp mot lyktstolparnas ljus som blir alldeles särskilt just den första kvällen man inte behöver jacka på vägen hem.

Och så får jag snö.

Men jag har kaffe också. Och en tatuering som matchar datumet.

UNDER över alla sjukt korkade grejer man kan göra när man precis har träffat någon och allt man vill göra är att ta på person en precis hela tiden, bara lite grann sådär och klia i skägget och hålla om hur hårt som helst och kanske att jag vågar släppa den jävla sargen och tro på att det finns något med mig som han faktiskt gillar och att han inte bara driver med mig: masochistiskt leta upp foton på honom och hans ex och se att hon är gör-vacker.

och här sitter jag med en finne på kinden och trasiga löpartajts liksom.

isabelle now knows good sex

Sexet.
Sex med den här mannen. Han trycker sig lite mot mig och jag är kåtare än jag ever varit förut. Har den här helgen haft kanske nåt av det bästa sexet jag haft ever och vi var aldrig ens i närheten av penetration. Precis så ska det vara. Han band mina händer, han hade en scarf på sig och han band mina händer och höll ner mig så jag inte kunde röra mig och jag kunde inte bete mig av kåthet. Och han låg bakom mig, på mig och vi rörde oss tillsammans med honom mellan mina ben och jag smekte mig själv och jag kom, tillsammans.

Helt otroligt vad den här mannen gör med mig.

Haha!

Jag räknar in till mina stora triumfer det faktum att jag igår, trots inital tvekan från hans sida (pga sjukdom, inte för att han inte vill träffa mig) tog mig hem till psykologen och höll om honom, gjorde mat till honom, gav honom värktabletter, fick honom att medge att han längtat efter mig rätt mycket och låg med honom två gånger.
Det faktum att han kanske har influensa eller så gör mig inte direkt orolig. Byte av kroppsvätskor av lite olika slag gör ju att jag nu är i riskzonen för nedsmitthing men klart värt det efter att ha legat upprullad mot honom, efter att ha kommit (!), och lekt med hans brösthår och tittat på fåniga filmtrailers på hans ipad.

Imorgon ska vi på "riktig" dejt.

man ska inte vara helt despo-på, men fy fan vad jag längtar efter den här mannen. efter hans lukt och hans hår hans helt fantastiska hår som är tjockt och lockigt och som jag bara kan götta ner händerna i riktigt ordentligt och leka. Håret på bröstet och sen neråt där magen är så där alldeles mjuk där jag vill andas försiktigt och kyssa lite mjukt.

och bara det faktum att han kommer från sala, med tillhörande dialekt! västmanland liksom. men det gör mig ingenting, jag tycker om hur han låter när han talar till mig.
senaste smset?

Lördagkväll var ordet sade Bull.
...tjejvecka eller inte så vill jag ses. Blir jag för
ocoolt loveydovey om jag säger att jag längtar efter dig?

det är flera dagar kvar till lördag ju.

shit jag är en sån jävla sucker alltså.

När man faller

För åtta dagar sen skrev jag att jag var körd, och i nuläget sitter vi och bara fånfnissar i telefon eftersom han är i  Skåne. Skickar sms som bara går ut på att vi längtar efter varandra, skickar mail med länkar till de där låtarna som man bara skickar till de som man hoppas ska förstå (och det gör han).

Det har gått jättefort. Jag är så hopplöst förälskad i den här karln, och han i mig vad det verkar. Går runt nervös hela tiden. Livrädd att göra fel. Han säger att han längtar efter mig nu, men tänk om jag gör nåt så han tycker att jag är ung (elva år yngre), dum, korkad.

Samtidigt vet jag att han är precis likadan. Och jag vet att i hans badrum står det i muggen brevid hans tandborste en till tandborste - en lila. Och den är min. Den har stått där sen första gången jag var hemma hos honom, han hade ordnat en. Nästa gång jag kom dit stod den kvar, som att det var självklart att den skulle vara  där.

Och det är det också. Helt självklart.

Jag tror jag vet hur du ser ut när du dansar


Jag är körd. På så väldigt väldigt kort tid.

Oj

Ok, att bli förälskad för mig går fort. Det brukar även gå ganska fort för mig efter att jag blivit förälskad att fatta om det är nåt som kan bli nåt eller nåt som är dömt att misslyckas. Det här är inte dömt att misslyckas.

Jag har träffat en karl. En 38-åring med hår på bröstet. Vi spontanfikade i torsdags. Satt i tre timmar och bara pratade och tittade på varandra. Tog på varandra, strök längs armar, höll i händer. Retades, kysstes nästan men inte riktigt. Skrattade åt hur otroligt fåniga vi var som bara inte kunde låta bli varandra, på ett kafé i Majorna.

Vi träffades igår. Han lagade mat till mig. Vi åt mat, pratade och sen var vi nakna i arton timmar. Den här människan gör saker med mig som jag inte fattar, jag var kåt arton timmar i sträck. Vi låg där, tog på varandra, smekandes, lätt, hårt. Höll fast, kysste, nafsade. Om och om igen. Jag är helt trött i kroppen idag och amazed över lack of awkward moments. Han fattade. Han pratade med mig, berättade vad han ville göra. Viskandes fantasier i mitt öra när han låg bakom mig, höll fast mig så jag inte kunde röra mig utan bara lyssna och andas.
Och. Jag är 27, snart 28. Imorse var första gången jag kom tillsammans med någon annan. Jag har svårt för det, jättesvårt. Det som hände idag var bara en sån lättnad. Jag hade varit kåt så länge, smekt mig själv, han hade smekt mig, slickat mig. Han såg att jag var frustrerad, att jag var nära, att det var skönt, men att jag inte kom. I morse blev det bara för mycket och jag bara vände mig på mage, med honom brevid, hållandes mig. Gjorde min grej och jag kom. Och han höll mig medan jag låg där, andades tillsammans med mina flämtanden. Jag har aldrig gjort det förut. Aldrig känt mig lika bekväm, avslappnad, att jag faktiskt kunde släppa mina nojor och komma tillsammans med någon.

Herregud. Han gjorde inte så att jag kom, men att han fanns där brevid.

Och vi låg och bara pratade. Pratade om allt, våra mörka hemligheter, vad vi vill, musik, fånigheter. Hur vi tyckte om varandra. Jag erkände att förälskelse kommer som ett jäkla blixtnedslag för mig och att han låg rätt risigt till. Han log.

Tio minuter efter att jag lämnat honom idag fick jag ett sms. Han visste inte vad han skulle skriva egentligen, men ville bara skriva.

Jag tror jag är körd.

Vecka 6 och sexualiteten

Kom för övrigt på nu att få av de inlägg jag skrivit för Vecka6 faktiskt handlar om sex och sexualitet i sig utan är mer process-inlägg om kärlek i min strävan efter ett balanserat inre.

Men det kanske är ok det också.

The one that got away.

Men sådär jag. Ett tema på Vecka6 som det känns som om jag utforskat många gånger på den här bloggen. Det har varit lite tongivande ända sen jag började skriva på den här adressen faktiskt, ältande. Eller om det är ältande. En process kanske jag skulle kalla det.

The one that got away. Jag har en riktig sån i mitt 27-åriga liv. Jag har ju andra killar som det borde blivit med, tjejer som jag aldrig ens vågade prata med. Såna som jag ville ha som inte ville ha mig, olyckliga kärlekar. Men det är ju inte riktigt samma sak som titeln antyder och i mitt huvud finns det egentligen bara en. Och det ska väl bara vara en? The one liksom.

Jag skriver om Andreas, en gång till. Jag är bekväm med det nu, det är lugnt och ok. Men han är mannen som under lång lång tid framöver kommer bo i mitt huvud som the one that got away. Han är mannen som jag i en parallell verklighet blev ihop med i juni förra året, som jag under hösten skapade en vardag med, lärde känna hans dotter. Jag kan nästan se det framför mig, hur vi ser ut tillsammans. Hur jag pendlar från där han bor, hur han sover hos mig och vi lagar frukost tillsammans de veckor han inte har henne där. Jag kan känna hur vi går tillsammans och handlar, hör i mitt huvud tjafset om vem som ska bära påsen på vägen hem och hur vi håller varandras händer, värmer varandra när det är kallt ute. Men det händer bara i den parallella verkligheten där jag vågade ställa krav förra våren. I den Sliding Doors-verklighet av mitt liv där jag när han sade att han ville vänta med att ses för att det inte skulle bli snack och jobbigt, sade att nej. Vi känner det här nu. Vi sitter här och bara vill, varför ska vi vänta? Vi ville ha varandra men jag lät det helt flat gå förbi mig och han försvann och rann ut i en sand nånstans.

Och nu sitter jag och vet om att han har träffat en ny som ju inte är jag och jag vet att den där parallella världen som är så nära är alldeles för långt bort. Och jag tänker. Hade jag gjort det jag ville, tryckt upp honom mot en vägg, kysst honom. Hade jag varit mer aktiv, inte bara väntat. Om jag alla de gångerna när vi var ensamma i ett rum hade sagt precis vad jag ville, när jag knappt vågade säga nåt för satans blyghet. Om jag under alla våra samtal och sena natt-chattar hade stavat det rent ut istället för att låta Hello Saferide säga det med "The Quiz", om när han försökte säga precis samma sak med Markus Krunegårds Stjärnfallet bara hade ringt upp honom, sagt du nu gör vi det här.

Hade han varit min nu då? Om. Om jag hade gjort allt det där. Om jag bara inte hade trott att sen, sen kommer det hända, om jag inte hade varit så säker på att det skulle hända så att det bara var att vänta...vänta. Hade jag då suttit i hans hall och bråkat med hans dotter om att ta på sig kängorna för det är minusgrader ute? Hade vi två då tjafsat om vilken Sonic Youth-skiva det egentligen är som är bäst? Hade vi firat alla hjärtans dag idag med att vara glada över varandra? Hade vi somnat brevid varandra varje kväll då, om.

Men det gör vi inte.

Och han berättade för mig, för några veckor sen. Det var trevande och försiktigt och han visste inte riktigt om det skulle vara ok att berätta men när han sade det, att han träffat någon, så var det ok. Nu mår jag bra. Det har släppt äntligen. Men den där lilla undran hur det hade varit, vad som hade hänt, den lilla lilla bitterheten över att känna att the one, att han går omkring där ute och att jag hade chansen men inte tog tillvara på den ordentligt, den kommer alltid sitta kvar. Jag vet ju om att vi kanske aldrig hade blivit tillsammans, vi kunde försökt men upptäckt att det inte var det vi trodde. Att våra verkligheter var för olika för att det skulle fungera. Men det är väl så med såna här situationer. Det är väl därför han är the one that got away, för att vi aldrig fick chansen på riktigt. Det är jag bitter över. Inte över honom, längre.

Det här blir nog sista inlägget om honom. Jag har processat klart. Det här är vad som finns kvar. Sliding Doors. Parallella verkligheter som aldrig möts.

Magsår

MER gnäll.
Projektet i Solna. I ett svagt ögonblick igår skickade jag ett meddelande på fejjan där jag sade att jag saknade att sova brevid honom.
Och han svarade. Det som gjorde att han inte gillade mig var att jag rättade till hans krage när vi var ute på stan en gång. För den låg fel, invikt mot nacken liksom och jag bara är sån att jag rättar till utan att tänka.

Det var det. Det var det som gjorde att han inte ville ha mig. Det som gjorde att han fick magsår (hans ord) och han pallade inte.

Jag hoppas verkligen han kan hitta en tjej att bli lycklig med, den mannen, när han en tjej som han gillar (enligt egen utsago) plötsligt blir repulsive av att hon rättar till hans krage. Issues much?

Men jag var ju bra i sängen iallafall, skrev han. En komplimang att toppa av det med. Yes.

Stora gester eller bara vara tillsammas

Vecka6, vecka 6. Det handlar om stora gester och bombastisk romantik. Vill man ha sånt? Heath Ledger som springer längs läktarna och sjunger You're too good to be true? Richard Gere som står i takluckan på limousinen med röda rosor, Sandra och Danny som totalt byter personlighet på sig själva för att den andra ska vilja ha dem.

Jag vet inte jag riktigt. Jag har haft några stora gester i mitt liv, men vet inte riktigt om jag saknar dem. Det största dramatiska jag gjort var nog att göra slut med min pojkvän, storgråtande springa genom stan till killen jag egentligen var kär i, ställa mig och skrika att Om jag är singel, vad är du då? Om jag är singel, vad gör det dig till? tills han förstod, tills han sade till mig att om du är singel är jag din. På vilket följde fyra år av att flyga tvärs över världen eftersom killen i fråga är från Australien. När jag tänker tillbaka på det är det en fantastisk historia att berätta, men det var ju fruktansvärt uttröttande. 

Just nu är jag singel. Har varit i lite över ett halvår. Och det jag saknar är inte det storslagna, det är allt det andra. Att få en kram innan jag sover. Att vara fånig med någon, att läsa en halv sida ut en bok jag älskar för någon. Äta frukost. Hålla hand på stan.

Bara vara tillsammans. Det är det jag vill ha, mycket hellre än stora romantiska gester och hollywoodromantik med någon som klättrar upp till mig och ska rädda mig vill jag ha någon som ligger brevid mig i sängen när jag sover, som jag vill träffa varje dag och gnälla på över skidbackar på osten och att hen glömt IGEN att sätta på tandkrämstuben trots att jag tjatat. Någon som diskat när jag kommer hem och faktiskt kom ihåg att gå upp med soppåsen i hallen. Som kramar mig när jag är trött och bara inte vill göra någonting. Det är vad jag vill ha och det känns större än det där andra. För mig är det det som är bombastisk romantik, att inte bara falla för fyrverkerierna utan att skapa vardag tillsammans. På något sätt.

En delad vardag är den största romantiska gesten.

Saknar någon brevid mig på nätterna

Använder ju bara den här bloggen till vecka6 och att gnälla om mitt kärleksliv. Eller ja. Lack thereof.

Vet ni vad jag saknar? Egentligen det enda jag vill åt kanske. Att sova brevid, bli kramad.

Projektet i Solna, Robert, som sade till mig dan innan nyår att han inte ville ha mig för att jag ville träffa honom (ja, ett jävla as), honom vill jag sova brevid. Bara bli helt omhållen av de där armarna, helt och hållet omsluten och bara somna. Natt efter natt.

Har aldrig sovit så bra.

Saknar det just nu.

Tror jag känner mig lite ensam.

Joråsåatte, ibland så.

Saker man egentligen inte får göra, alls, när man jobbar på passcentralen:

Ragga på kunder.
Skriva ner deras nummer från deras ansökan.
Smsa dem och föreslå en dejt.

Saker som jag idag ärligt inte brydde mig så mycket om att jag inte får göra:

Ragga på kunder.
Skriva ner deras nummer från deras ansökan.
Smsa dem och föreslå en dejt.


Ja, så atte. Han var smickrad, men hade familj. Jag gjorde dock hans dag så det var inget att skämmas över.

Livin' on the edge liksom.

För att försvara mig så råklickade vi både när han gjorde sin ansökan (han kom dit stressad, arg och skitsur, gick därifrån med stort leende) och idag när han hämtade passet. Något som borde tagit ca 50-60 sekunder tog oss ungfär tio minuter. Vibbarna!

Nu skriver vi spännande grejer

Jag har skrivit en sexnovell. Sånt där som man gör när man har tråkigt.

Vill ni läsa? Klart ni vill. Det är rätt hett.

___________________________________________________________

Trapphuset

Med ett ökande pirr i mellangärdet läste jag sms:et med instruktioner. Vad ska jag ha på mig? ”Något lite slampigt...kort kjol. Inga trosor. Strumpeband.” Nervös för att det skulle synas att jag inte hade trosor på mig valde jag en klänning som gick till halva låret. Den dolde strumpebanden...för andra skulle jag se helt normal ut. De visste inte om sms:en som med stegrande intensitet hade dykt upp under kvällen tills det inte gick längre, jag var helt enkelt tvungen att åka till honom.

Nervöst gick jag till hållplatsen. Upphetsad av känslan av kylan mot mina nakna lår och upp mot könet. Nervös att någon skulle se. Gick på, satte mig med benen tätt ihop. Ännu ett sms. ”Kommer du hit snart?” Jag kände upphetsningen öka när jag tänkte på vad jag var påväg för att göra. Trodde knappt det var sant att jag gjorde det.

Ännu ett sms dök upp i telefonen. Instruktioner för vad jag skulle göra när jag kom fram. Jag klev av på hans hållplats. Kåtheten som funnits där hela eftermiddagen växte samtidigt som jag gick uppför backen mot hans hus. Sneglade upp mot hans fönster och såg en mörk gestalt avteckna sig mot fönsterrutan. Han såg mig och visste att jag var påväg. Gick upp för de 79 trappstegen till hans hus. Dörren in till trapphuset lyste öppen precis när jag kom fram. Nervöst stod jag precis innanför dörren. Han bodde på nedersta våningen. Enda lägenheten på det våningsplanet. Jag visste mina instruktioner och på vägen nerför trappan tog jag av mig kappan, koftan, halsduken. Några meter ovanför dörren stannade jag. Hjärtat bankade nu, av nervositet och kåthet. Skulle jag verkligen göra det här?

Resolut lade jag ifrån mig kappan, sneglade mot titthålet i dörren men vände mig mot väggen mittemot hans dörr. Jag hade läst hans sms, visste vad han ville att jag skulle göra. På golvet stod en tub med glidmedel. Andandes i korta andetag lutade jag mig fram emot väggen. Rumpan putade mot dörren. Jag drog upp kjolen, upp över mina nakna skinkor. Strumpebanden stramade mot skinkorna och låren när jag lutade mig mig ännu mer fram, svankade, sträckte ut min rumpa och mitt kön mot dörren. Instruktionerna sade åt mig att jag inte fick vända mig om. Sakta började jag smeka mig själv, runt klitoris, ner runt öppningen och längre bak. Det var det glidmedlet var till. Han ville ha en show. Sakta tryckte jag in ett finger i analöppningen, smekte, masserade. Efter en liten stund ett till. Jag blev kåtare och kåtare nu. Visste att han stod, alldeles innanför dörren bakom mig, tittade på mig. Jag fortsatte smeka mig själv, ville bara att han skulle komma när det vibrerade till i fickan. Jag fick upp mobilen. ”Hett. När du är redo för kuk...locka på mig med fingret.”

Jag fick fortfarande inte vända mig om. Jag smekte mig sakta lite till...tre fingrar inne nu innan jag kände att nu måste han hit. Jag lockade med fingret. Tryckt mot väggen, svankades med särade ben hörde jag hur dörren öppnades. Jag fick inte titta på honom. Hörde hur han gick fram emot mig, kände hans fingrar mot mig, i mig, innan han i ett drag körde in den. Vi stod ute i trapphuset. När som helst skulle det kunna komma någon och jag kände hans kuk inuti med och hade svårt att vara tyst. Ett litet stön undslapp mig och han höll för min mun medan han knullade mig. Mina händer fick inte lämna väggen, men hans andra hand smekte mig medan han gled in och ut.

Jag kände hur hård han var och hans hand lämnade min klitta för att söka sig runt, till min stjärt. Vi visste båda varför jag var här, vad han ville göra med mig. Att ute i trapphuset, med risk för att bli påkomna, knulla mig analt. Han smekte min stjärt sakta nu, sträckte sig efter glidmedlet. Ett finger, två fingrar. Hans fingrar är grövre än mina och jag kände hur jag tänjdes ut. ”Nu...?” Andades han nästan ohörbart i mitt öra och jag nickade. Fortfarande hade jag inte sagt någonting, eller ens tittat på honom. Jag kände hur han drog sig ur min fitta och hörde hur han öppnade tuben med glidmedel igen. Hans fingrar smekte ut lite runt min anal och snart kände jag hur hans kuk nuddade vid öppningen. Han tryckte lätt och efter att vi båda smekt mig var det inte svårt för honom att tränga in. Jag kände hur han gled längre in och det gjorde lite ont. Stönade lågt fram att han skulle ta det lugnt medan jag andades tungt och slappnade av i benen. Snart började han röra sig igen och han drog sig nästan helt ur innan han stötte in igen. Ett par tag till och jag kände inte av smärtan. Han andades i mitt öra att jag skulle smeka mig själv, nafsade i min örsnibb och i min nacke. Jag fick nu ta en av mina händer och smeka mig själv medan han allt snabbare gled ut och in i min anal. Han tog tag i mitt hår, drog bakåt, sträckte ut min hals. Andra handen föste ner klänningens axelband och BH-bandet så han fick tag i mitt bröst, kramade, nöp i bröstvårtan. Nu njöt jag fullständigt och kunde inte låta bli att stöna när vi hörde att dörren ovanför oss öppnades.

Han tryckte sig mot mig, mot väggen. Helt inne i mig, hörde vi hur någon gick i trappan. Sakta började han knulla mig igen när stegen kom närmare. Det var svårt att vara tyst. Vi hörde hur en dörr två våningar ovanför öppnades och sedan stängdes. ”Nära ögat...” en varm pust mot örat. Jag vände huvudet och såg honom för första gången den kvällen. ”Hej.” Och ett leende innan han vände mitt huvud, tryckte mig mot väggen och började knulla mig igen. Jag kände honom inuti mig, snabbare nu, kände hur han blev hårdare medan jag smekte mig själv och stönade lågt när jag kom närmre. Plötsligt stelnade han till, stötte så hårt han kunde och jag kände det varma inuti mig. Han tryckte sig mot min rygg, kramade mig bakifrån och andades tungt mot min nacke.

”Gå in?” viskade han. ”Mmmmm” svarade jag.

På darriga ben vände jag mig om helt och såg honom helt för första gången ikväll.

”Du följde mina instruktioner.” sade han bara, men jag såg på honom att han gillade det, att han ville göra det igen.

Resan hem satt jag och kände min ömmande med nöjda bak och min fortfarande blöta fitta helt bar under kappan. Ingen runt omkring hade en aning om vad jag precis hade gjort.

____________________________________________________________

Så atte....ja. Är det självupplevt? Det är det inte någon som vet något om.