Men Isabelle, var nu inte en sån fullständig idiot är du snäll.

Det har nog aldrig varit svårare än de senaste femton minuterna.

förhållandet

jag har ett typ "förhållande" av nåt slag att förhålla mig till.
vet inte riktigt vad det är.
vi har tillbringat två helger tillsammans. vi hörs varje dag. vi ska ses nästa vecka. och första helgen i januari.

men jag har ingen som helst aning egentligen vad han tycker.
men ska jag gå på frammumlade tysta meningar mitt i natten så verkar han gilla det.

men sen blir jag nojig, rädd och osäker och har ingen aning.

he's set in his ways. och jag i mina.

Tre veckor, det är bara 21 dagar. 21 dagar är ingen tid alls.

Mmmm hej

Efter ungefär nästan ETT ÅR av våndande för en singelpappa i Lerum så tog jag femsekundersbeslutet att på en tråkig torsdageftermiddag för tre veckor sen twittra till en person vars blogg jag följt några år. Tre veckor senare är allt jag vill att igen åka till Stockholm, sitta nervöst på tunnelbanan och hoppas att det som känns nu inte är missuppfattning bara, att det kommer kännas lika fint att bara försvinna in i hans kram och somna som det där barnet jag kände mig som när jag låg där helt omsluten. Att jag blir sådär kåt att jag bara darrar i hela kroppen när han rör vid mig.

Ja, jag ska alltså åka till Stockholm igen. Nästa helg. Handla julklappar tillsammans. Då träffas vi två gånger på en månad, och sen igen en vecka senare när han är hemma över jul.

Och jag FÖRSÖKER verkligen att sansa mig, men den här känslan har jag inte känt på så länge! Herregud.

Min vän M sade till mig att det är fan bra att vi bor i olika städer, för då MÅSTE jag ta det lugnt och inte bara storma på som en ångvält.

Jag kan inte hjälpa det liksom. Men tre veckor är ingen tid, det vet jag om.

Fräscht och äckligt, according to me.

Vecka6, vecka 48.

Jag växte upp med Ronja Rövardotter. Jag vet inte om jag kan skylla enbart på det, men män med hår. Det är hett. Ni vet, de här breda karlarna med hår på bröstet som man kan dra fingrarna genom, håret man kan leka med, ligga och smeka när man är klar med allt det andra. Karlarna med hår på bröstet som man kan köra handen genom och sen bara fortsätta ner över håret på magen och det orakade könet.

Det är hett. Väldigt hett. I min bekantskapskrets har jag dock fått förstå de senaste åren att nej, det är inte hett. Det är ofräscht. Killar ska ha vaxade bröst, vaxade ryggar, rakade pungar. Man kanske kan tillåta lite lite raggarsträng, annars är det äckligt.

När hände det här egentligen?

I den stora debatten angående vad som är fräscht och ofräscht har jag de flesta gånger fått vika ner mig de senaste åren. Jag är i minoritet och blir nedröstad. Jag verkar ha avvikande åsikter vad gäller det här, inte bara vad gäller kroppsbehåring utan det mesta som gäller den "naturliga" kroppen. Jag har fått höra att nej, det är inte ok med hår. Nej, man kan inte ha sex när man har mens (inte ens i duschen). Tydligen är det ofräscht med kroppsvätskor, för inte tar vi det väl i munnen? Eller sväljer för den delen? Usch, typ.

Vad är egentligen felet med det? Få saker tänder mig som en hårig manskropp. Få tillfällen är jag så kåt som när jag har mens. Kommer killen i munnen på mig, med lite heads up, så tar jag det som en komplimang. Shit är jag så bra på det att han inte kan hjälpa det utan bara komma? Vad är det som är ofräscht?

Vad är ofräscht då, äckligt? Människor som inte sköter sin hygien. Men det finns väl ingen som tycker att det är fräscht?

Jag kämpar - med alla näbbar och klor jag har - för att inte bli för mycket, för fort. Att inte bli tjatig, klängig, jobbig.

Men samtidigt har jag i bakhuvudet att sen vi sade hejdå i Stockholm i tisdags har vi hörts hela tiden - lika mycket från båda parter. Han vill, han också. Han börjar, helt oprovocerat. Jag sitter på spårvagnen och fånler åt meddelanden om flådiga hotellrum och kaninmiddagar. Jag vet att han jobbar mycket, och jag kämpar lite för att inte vara på för mycket.

Och sen får vi se. En 35-åring. Med hår på bröstet.

Att sova ihop, part 2

Jag skrev det här för några veckor sen, om att sova ihop. Hur jag gillar det, att känna att någon annan i sängen. Men att jag inte kan ligga för nära, att jag behöver mitt space, eget täcke. Kroppskontakt vid insomning är ett no-no, liksom. Då kan jag inte somna riktigt.

Förrän nu. Jag åkte upp till Stockholm, väldigt spontant. Satt nervöst vid Solna Centrum och väntade på den här människan som jag pratat med ett tag, men aldrig träffat innan. Vi hängde lite, bakade lussebullar. Sen gick vi och lade oss och så nära som vi var. Jag var helt omsluten, typ. Det brukar leda till klaustrofobiska tankar och jag brukar vanligtvis bara vända mig och och hitta ett eget litet hörn för att kunna somna.
Men jag somnade, som ett barn. Sov så hela natten. Vaknade till någon gång, kröp lite närmare in i kramen och somnade om.

Har ALDRIG kunnat göra det innan. Det fungerade med en gång. Två nätter i rad.

Det var helt oväntat. Det kändes tryggt och hemtamt, men det slog mig inte hur ovanligt det var förrän nu, på tåget hem, att det är första gången i mitt liv som jag kunnat göra det.

Och jag gillar det. Verkligen. Vad jag skrev för några dagar sen att inte ta ut något i förskott, det försöker jag att fortfarande inte göra. Men det här ändrade nåt liksom.

Ögonkontakt

Ögonkontakt.

Jag har läst de andra inläggen på Vecka6, den här vecka 47, och tänkte skriva ett själv. Det har blivit lite sporadiskt och det känns som att det har blivit lite en ältningsblogg det här. Men guess what? Det är kanske är på väg att gå över, den grejen! Men iallafall. Ögonkontakt.

Min första pojkvän hette Andreas. Vi var ihop i kanske en och en halv månad. Vi träffades på mitt sommarställe. Han vad där med sin pappa, låg i gästhamnen i en vecka med en segelbåt med röda segelkapell. Jag och min kusin Camilla satt där och tittade på den här killen i ett par dagar. Helt otrolig, lockigt hår, jättesöt. Efter ungefär tre dagar kom han fram och frågade om vi ville spela kort. Jag var fjorton år. Efter en hel dag av Neger och President (1998 var vi inte så PK) gick Camilla hem för att träffa släkt som hälsade på och jag och Andreas blev ensamma. Den kvällen fick jag min första kyss, på stranden i månskenet. Sen tillbringade vi fyra dagar med att bara titta varandra i ögonen (när vi inte tokhånglade som fjortonåringar gör när de är lite för oerfarna och skraja för att göra någonting annat.) Hans ögon var blågröna och den intensiva ögonkontakten är något jag bär med mig. Det gjorde att jag med alla efterföljande killar har velat ha just det. Ögonkontakten, jag är inte rädd för den. Den där ögonen suger tag och man bara sitter fast.

Att kyssa någon, att bara ge sig hän och plötsligt öppna ögonen, sakta ner och han öppnar sina och det är läppar, tunga och ögon. Det är en rätt häftig känsla. När det gäller sex är mina favoritställningar de där jag facar killen. Att se honom hela tiden, kunna signalera med ögonen att nu, nu är det skönt, sluta inte. Att se hans ögon de där sekunderna innan det blir för mycket och det går. Innan han bara blundar för att det inte går mer. Och sen öppnar han ögonen igen och man bara tittar på varandra, sådär mjukt som det blir.

Jag älskar det.

Jag vill inte ha mina ögon stängda, jag vill se honom, vill att han ska se mig.

Kanske hade jag tur som hade en upplevelse så tidigt som formade mig på det sättet, men erkänn att det är härligt, att titta upp och bara se den här människan. Som du vill ha, som vill ha dig. Den blicken.

Ögonkontakt är riktigt bra.

nytt

Ett sätt att komma över, är att tänka på någon annan.
Känna hur det pirrar lite och känna hur jag inte kan hålla mungiporna i neutralt läge när jag tänker på honom. När jag ser den lilla textbubblan och den efterföljande röda ettan när han skriver på facebook.

Hur det kanske. Kanske. (men ta inte ut något i förskott, ta aldrig ut något i förskott)

Jag kollade inte playlisten hela dan igår. Eller förrgår.

Friheten

Min sinnesstämning idag.
Jag känner mig fri.

Alla möjligheter är öppna, de flesta fördomarna borta.

Jazzen pumpar i högtalarna. Kaffet i prickiga muggar.

Den grå himlen lyser utanför.

Skulle han ta bort min playlist skulle jag gråta själen ur mig.
Han har editat bland sina playlists. Men min ligger kvar.
Nåde honom om han rör den. Den är helig.

Men utöver det känns han avlägsen. Så länge han inte rör den.
Är jag över? Nej. Men det är på gång. Kanske.
Det är lättare idag.

tonåren

jag tillbringade större delen av kvällen med att tokhångla med en kille - han dök upp brevid mig på dansgolvet, sådär som det blir, med bakåtkamat hår och vinröd skjorta och en kompis iklädd orange kostym med fluga.
Han var BRA på att kyssas. Jag älskar bra kyssar. Can't get enough of it, därav allt måttlöst hångel.

Runt kvart över två frågade jag av nyfiket intresse hur gammal han var.

NITTON. 19. Född 1992. Geez. Detta ljuva nittiotal. Jag är född 1984. Han är TONÅRING. JÄTTEUNG. LAMMKÖTT.

Sjukt bra.

Jag känner mig sällan så snygg, sexig, säker, som när jag blir upphånglad av yngre. Han trodde jag var 21-22. WIN. Det gör mig glad.

Jag fick hans nummer. Lätt att jag ska höra av mig.

Saker man egentligen inte får göra.

Vecka6, vecka42.


Skrivet en lördagkväll, dagen innan 27-årsdagen. Rockn'roll-himmeldagen. Sitter hemma själv, dricker Pripps Blå, som nåt slags klyschig midsommarreklam, lyssnar på Casiotone for the Painfully Alone (ha, lämpligt eftersom jag är helt själv!) och tänker på saker jag gjort som jag kanske inte borde gjort, men som  i efterhand inte efterlämnat några ångestspår som de kanske borde ha gjort.

Ok.

1. Mitt första förhållande tog slut. Vad hände härnäst? Jag insåg att jag hade känslor för en av mitt ex bästa vänner. Vad gjorde jag? Förträngde jag det? Låtsades jag om som att känslorna inte fanns eftersom man INTE ska ragga på sitt ex bästis? Strök jag hans namn ur telefonboken tillsammans med mitt ex andra kompisar? Tänkte jag, det hade ju kunnat bli kul men det är klart jag inte ska? Så gör man ju inte.  Nej. Jag gjorde inget av det. Jag tog kontakt, skickade lite Guns N'Roses-länkar, blev full, sade att jag ville slicka glass från hans mage. Och vi blev ihop.
Så gör man inte mot sina ex.

2. Sagda kille ovan. Jag är ihop med honom ett år. Sen träffar Jag en kille från Australien. Han är fantastisk och jättesnygg och rolig och låtsas att han gillar Primal Scream, för min skull. Jag säger att jag har kille men går ändå på en dejt med australienmannen. Jag kollar på Ferris Buellers Day Off med honom, två gånger. Hånglar som om det inte fanns någon morgondag. Har det bästa sex jag någonsin haft, till Annies DJ-kicks. Jag tänker att han ska snart åka hem till Australien. Därför gör det ingenting att vi ligger som kaniner (tveksamma moraliska beslut här alltså). Min kille frågar om något har hänt, som inte har med honom att göra. Jag blånekar. En månad senare gör jag slut. Så gör man inte mot sin pojkvän

3. Fyra år av distansförhållande till Australien. Australien är sjukt långt bort. Jävligt långt bort faktiskt. Det är väldigt dyrt att åka dit, kanske en gång i halvåret träffas vi. Under tiden har jag då och då sporadiskt sex med andra, ibland oftare än annars, som min australienska kille inte vet om. Jag älskar honom. Men ett halvår är lång tid. Fler moraliskt tveksamma beslut. Fyra år går och han flyttar till Sverige. Efter sju månader i Sverige gör jag slut eftersom jag känner att jag vill ha sex men med andra än han och vårt förhållande är inte sånt att det skulle fungera och fortfarande vara ett förhållande. Jag vill ut, av många anledningar.


Efter detta händer det som jag beskrev i förra Vecka6-posten, om Spotify-playlisten. Men det har ingen relevans i dagens post. Det här handlar om allt jag gjort som man egentligen inte SKA GÖRA i kärleken.

Eller rättare sagt, i schyssta förhållanden eller monogama förhållanden. Blir mer och mer tveksam till om det är något för mig. Hur hittar man alternativen? Det jag beskrivit ovan, mina vänner har svårt att förstå det, det är svårt att förklara mitt agerande eftersom det känns som om det finns en socialt accepterad agenda där man helt enkelt ska hålla på sig. Det räcker med en. Och kompisar är off limits. Faktum kvarstår att jag har yet to have ett helt troget förhållande och eftersom man umgås mycket med sin pojkväns kompisar så KAN SAKER HÄNDA. Är det så illa att agera som jag agerat? Det här är ju nedkortat till ungefär sju raders text per omoraliskt agerande, det är ju sju år det handlar om egentligen.

Men som jag nästan inledde med. Inget av det har lämnat ångestspår. Gör det mig till en dålig människa?

Alltså

Jag betedde mig som en fullständig idiot - och efter det har det varit lättare att släppa tanken. Är det så? Ska det behöva till ett jäkla självförödmjukande för att karln ska försvinna ur huvudet på mig? Eller försvinner han ur huvudet på mig för att jag betedde mig puckat och därmed förtränger och inte vill tänka på det?

Ja jag vet inte hur sånt här funkar. Ärligt.

Det kan låta hemskt och fruktansvärt inbilskt men innan sommaren 2011 hade jag faktiskt inte mycket erfarenhet av att bli ratad så jag vet inte hur man gör eller kommer över riktigt.

Efter att min värld rasade, jag grät, var arg, skickade mail tillslut och kände mig som världshistoriens ärkeidiot när det kom fram hur det var så gick jag på teater med en vän. Två timmars verklighetsflykt med Klungan.

Min vän hade med sig en vän. En vän med gröna ögon, skägg och grovstickade tröjor. Det tog en dag sen var han hemma hos mig, med en kopp te i soffan. Efter det tog det ca åtta minuter innan han slet av mig tröjan inne i sängen.

Jag har ingen motståndskraft mot män med skägg och stora händer. Och jag älskar bra sex.

Det blev en väldigt bra söndag.

Vecka 6, kärlek och musik

Har inte skrivit för vecka 6 för ett par veckor, men veckans tema kunde inte passa bättre in på min nuvarande sinnesstämning. Det här kommer bli lite bittert, lite ledset och lite argt.

Jag hade fyra "vanliga" blogginlägg som jag jobbat ihop till ett sammandrag av senaste veckans händelser och satt dem under vecka 6-temat "Musik".

Bakgrund: förra året blev jag hejdlöst förälskad i en kollega. Det verkade vara besvarat och jag gjorde slut med min dåvarande pojkvän för hans skull (egentligen inte bara, jag var inte kär i exet, men att falla för någon annan gjorde att jag äntligen tog steget) och i några månader i våras gick jag runt och kunde egentligen inte tänka på något mycket annat alls. Vi kommunicerade via musik, det var så vi funkade. Låtar, musikvideor, länkar, artiklar. Det tog aldrig slut. Det blev intimare och intimare. Första gången jag vågade skicka The Quiz till honom och han tog emot den med ett leende och jag kunde inte sluta le själv. Trodde det skulle leda någonstans riktigt stort. I april kunde jag knappt ta ögonen från honom på jobbet och en kväll skickade han en spotifylista till mig. Det var min lista. Isabelle hette den, kort och gott. Det var det bland det finaste jag fått någonsin. Den här musiken, som var hans och som nu var min. Han ändrade i den, lade till låtar, ändrade ordningen, tog bort nån här och där. Den var aldrig statisk. En natt lade han till Stjärnfallet och vi bekände hur mycket vi egentligen tyckte om varandra och jag var rätt lycklig. Han lade till den, och I hope that I don't fall in love with you med kommentaren att det här, det här är det enda jag vill att du lyssnar på. Det enda jag vill ge dig. Fan ta honom.

Efter det hände det dock lite grejer i hans liv och allting blev avtrubbat och uppstannat och tiden gick. Jag trodde egentligen inte att något nånsin skulle hända, men hoppet fanns fortfarande någonstans kvar, såklart. Och jag hade min lista, den han gjort till mig. Även om vi två aldrig kanske var meant to be så hade han ändå gjort den här fantastiskt fina saken till mig, med möda och eftertanke och kärlek. Fram till i måndags. I måndags klickade jag bara runt mig på Spotify och på hans profil finns det en ny public playlist.

Till Linda från Andreas.

Listan var min lista. Han hade tagit alla låtar han givit till mig, som betydde något för oss två, ändrat om ordningen litegrann och satt ett nytt namn på den.

Det här är hur jag reagerade (skrivet fem minuter efter att jag såg det i måndags)

//

åh herregud jag gråter

jag gråter verkligen

ok jag fattar nu. så sjukt svårt, det gör ONT. Jag VET att det inte skulle vara så, men jag kunde fan inte låta bli att tänka, längta, längta.

Min playlist. MIN LISTA. Han gjorde den till mig! Musiken på den, jag har lyssnat om och om igen, kan den fucking utantill. Markus Krunegårds Stjärnfallet, överst. Natten han lade till den, EXTASEN jag kände för jag visste att det var på riktigt. ALLA MINA låtar. Han gjorde den till mig!

Och nu är den till någon annan. Det är en annan lista. Men alla låtar han gav till mig är där. Till Linda från Andreas.

FAN också.

Och jag såg det och bara började gråta.

ALLT rasade. Han satte tillochmed the Quiz överst.

Trots att det gått så lång till har jag aldrig slutat hoppats. Inte för en sekund. Men nu finns det inget att hoppas på längre.

Min vän verner satte ord på det. rätt så exakt.

"och han har inte vett att sätta ett individuellt värde på den."

Det är ju det han inte har gjort. Jag trodde att det var min lista. Varenda låt har en särskild mening för mig. Varenda låt som vi diskuterat, skickat fram och tillbaka. Pratat om. Han sade det, jag ska välja ut mina absoluta favoriter. De jag vill att du ska höra.

Isabelles lista. 

Och han satte inget individuellt värde på den. Någon annan, någon Linda, ska få höra dem också. Han har valt ut sina favoriter till henne med.

Det funkade ju på mig, Det kanske funkar på henne med. Kanske det har fungerat på andra innan mig. Jag kanske inte alls var speciellt utvald att få Andreas särskilt utvalda playlist med romantiska låtar med fucking Stjärnfallet och Tom Waits i topp.

Två av de två personer jag pratat med ikväll sade rent spontant "men vilket svin han är."

Det borde inte vara svårt att komma över det då. Eller?

//

Bara tanken på att sätta sig och göra en spotifylista till någon, eller lyssna på musik överhuvudtaget just nu är svår. På grund av honom så är så mycket av den musik jag älskar just nu sammanknippat med vad jag känner som ett svek. Jag vill inte lyssna. Och jag hatar det för jag älskar musik.

Ett ganska långt och bittert inlägg om musik vs. kärlek.

dreamworks

Inatt drömde jag om Andreas, mannen som jag ville ha så länge. Han som jag bröt upp för, han som inte ville ha mig, som drog sig undan och som ett par månader senare försiktigt tog kontakt igen. Han som jag nu inte hört från, på över en vecka. Igen. Jag borde inte, det vet jag ju. Inte sitta och hoppas. Inte tolka saker, läsa in för mycket, hoppas. Absolut inte hoppas.
Men det är klart jag vill, och det är klart jag gör.

Det var ju världens kyskaste förhållande. Vi kysstes aldrig. Allt jag velat göra, i snart ett år, sen november förra året, är att försiktigt stryka undan håret, det där håret, från hans panna, lägga andra handen runt hans nacke och försiktigt kyssa de där läpparna jag har inetsade i hjärnan.

Jag drömde att det hände inatt. Att tänka på det, att skapa en fantasivärld likt huvudpersonens i På spaning efter den tid som flytt, är en sak. Men att drömma är ju som att uppleva det, jag har minnet av hur han höll mina fingrar, och hans tyngd.

Ens sinne är en fucking bastard ibland när allt jag vill göra egentligen är att glömma. Men nu är han inte ens online på facebook. Och han hör inte av sig till mig.

Bara vara vänner

Vecka6, vecka 37 (hey, jag är för sen med två dagar nästan!)

Jag har funderat över att bara vara vänner och hur det fungerar och kommit fram till att det både går att ha kakan och äta den, eftersom det är vad jag har lyckats med (hittills).
Hur tänker jag då?
Jo.

Just nu bor jag tillsammans med en kille. Vi är kombos, eller roomies. Vi har aldrig varit romantiskt involverade. Jag har dock aldrig haft ett så fysiskt förhållande med någon jag inte varit ihop med. Vi kramas, myser rätt mycket, håller hand på spårvagnen. Vi har tillochmed hånglat ett par gånger när vi varit fulla, vi har aldrig haft sex med varandra, och kommer nog inte ha heller.

Trots detta är vi ingenting mer än bara vänner. Vi pratar om allt, gör roliga saker tillsammans, gnäller när den andra städar för lite. Jag kan berätta allt för honom. När jag gör korkade saker för att jag faller för nån kille. När jag mår dåligt eller mår bra. Och han gör samma med mig. Detta utan att vi är kära i varandra eller kommer att bli det, för det finns bara inte en chans att det skulle hända.

Tydligen är det här ganska ovanligt. I princip alla jag pratat med är helt övertygade om att "Öh, ni kommer ju bli ihop, det funkar ju bara så."

Enligt filmer och böcker så är det ju så. Man lever i totalt oblivion om sina massiva känslor för en person tills det en dag uppdagas att hallå, han är ju drömprinsen och till råga på allt min bästa vän. Kan det bli så mycket bättre? Och det här går inte att komma ifrån, tydligen. Att bara vara vänner, bra vänner är en omöjlighet eftersom skälet till att man vill umgås så mycket tydligen är att man är omedvetet kära i varandra. Kolla bara på alla dessa high school-filmer där barndomsvännerna alltid faller i varandras armar när de tillslut upptäcker att nej, de ville inte ha den där andra, den perfekta fanns mitt framför ögonen hela tiden. Kolla bara på När Harry mötte Sally - filmen som sätter upp reglerna för manlig och kvinnlig vänskap (man kan vara vänner men det slutar alltid att man blir ihop).

Jag jobbar hårt på att jag och min roome ska bli undantaget (som kanske bekräftar regeln). Han och jag ska förbli de goda vänner vi är idag. Utan romantik. Jag tror att det är möjligt, trots alla dessa filmer.

Hej Spotify

En gång i våras fick jag en playlist gjord till mig.
Spotify har på ett lätt sätt möjliggjort musikalisk romans utöver blandskivan.

Varje dag, varje fucking dag, flera gånger, kollar jag. Om den är ändrad, om något är tillagt.
Han sade en gång att listan kan jag ändra då och då. Om han hittar något som han tycker ska vara med.

Som när han efter en sen natts pratande satte den finaste Tom Waits-låten nästan överst och jag nästan dog.

som Kent

det har gått sådär, sen november förra året. vid varje tanke, varje video. lättheten i att kunna ursäkta sig med att det är bara musik men samtidigt veta allt vad det innebär, allt vad det betyder.

utan ursäkter, undanflykter.

ett tag helt utan. träffade tillochmed någon annan som gjorde intryck och avtryck, som en kentlåt.

men det är så enkelt. jag är som ett karbonpapper. kopian finns alltid kvar efter avtrycket. och hans avtryck var månadsvis av bekräftelser.

en svårighet i situationen som kom att betyda ingenting när det bara var jag och han.

fan.

v. 36. vad är skönt i huvudet och kroppen?

Temat den här veckan var lite svårtolkat, men jag tolkar det som följer:

Vad tänder jag på i hjärnan och vad tänder jag på i kroppen?

Och vad menar jag med det?
Vecka 6 vecka 36.
Det här är väldigt svårt och jag har försökt att formulera det här på ett vettigt sätt sen det här kom upp nu. Men jag försöker då. Men jag vet egentligen inte om det här är det som Vecka6 menar, eller om det bara är jag som associerar fritt och fel utefter texten.

Jo:

Att tända till i hjärnan, med det menar jag vad tänder jag på när jag onanerar. Det skiljer sig en hel del från det sex jag utövar med andra människor. När jag onanerar gillar jag att tänka rough. Det ska var kinky, hårt, och ärligt talat inte särskilt ömsesidigt. När jag tittar på porr är det i syfte att bli kåt för att runka, rent ut sagt. Då blir det saker som jag inte skulle gjort tillsammans med någon.

Att tända till i kroppen är en lite annan femma. När jag har sex gillar jag det ganska lugnt. Tålamod, närhet, värme. Pill i oändlighet, omsorgsfullhet och tid. Det skiljer sig mycket från det jag tänker på när jag vill tända till med mig själv.

Många gånger har jag tänkt att jag ska utforska de här delarna av sexualiteten, de jag tänder på som tusan när jag ser och tänker på det men aldrig gjort in real life. Analsex har jag haft. Och det var bra. Jag hade en karl, en som visste hur man gjorde så jag gillade det, men det var inte den där råa kåtheten jag får av att TÄNKA på det.

Det är besvärligt vissa gånger, eftersom jag inte blir lika kåt av "vanligt" sex som av att tänka på rough kinkysex.

Jag kanske borde utforska det. Men riktigt så långt har jag inte hunnit än. Det där är en tanke jag haft många gånger. Att smälta samman de sexuella fantasier jag har och som jag blir kåt av med mitt faktiska sex. Men tänk om det är så som jag tror att det är, att det jag tänder på rent visuellt inte är det jag tänder på rent fysiskt?

Det är inte helt sammanhängande det här, och jag har som sagt försökt i en vecka att formulera det utan att lyckas särskilt bra.

poesi

Stora delar av det här inlägget blir ett citat.
Dikten nedan är något av det bästa jag läst.

"när natten är här
har vi ställt marschaller på golvet
jag har 40 par byxor
och ändå inga som jag gillar
Hemingway kommer in i rummet
med sin katt
den heter Boise 
och kan tala och
uppfostra barn
i huset på Whitehead Street sägs det
att Hemingway brukade skriva med
Boise liggande i knät
i mitt knä
sitter 
The Motorcycle Black Madonna
hon ritar cirklar på min panna
och tycker att vi ska äga natten
”kan jag få lite champagne”, säger hon
”champagne är för förlorare”, säger jag
”du kan få nåra av mina byxor istället”
hon går in mitt sovrum
och kollar byxor
hon kommer tillbaka med 5 par
jag är glad
fröken Vnuk dansar
på parketten
marschaller som fladdrande stjärnor 
hon är klädd i svart
och har silverbjällror runt fotlederna
hon stannar till ett ögonblick
när Dylan uppenbarar
sig i dörrposten med en trött blondin
blondinen säger:
”jag är lat i kärlek”
Dylan säger: 
”jag vill drömma om gångna sekel”
fröken Vnuk ser på dom
sen 
fortsätter 
hon dansa

Paris är natten
den här stan har inget Eiffeltorn
men om Du vill kan vi bygga ett?"




Jag vet inte vad han heter, som har skrivit. Men jag gillar det.






Jag fick ett svar. Han förstod att det var jag. Han tackade för boken, sade att han ville läsa den. Kanske tillochmed skulle flytta den ett par hack upp på prioriteringslistan med böcker som han har.


Är det ett avtryck? Jag vet inte.

i något slags väntan

Idag borde han fått boken.

Vi låg i hans säng, drack vatten från hans Perrier-flaska och diskuterade litteratur.
Mycket beatförfattare just nu (varför tror ni jag läser det?). Vi diskuterade Kerouac.
Men han hade inte läst något av Sture Dahlström.
Så jag skickade en bok.
Två veckor efter att vi hörts senast, efter att han berättat att jag var fin, men han var för skör.
Tre veckor efter att vi träffats första gången.

Jag kan föreställa mig två scenarier.
Ett där han tycker att jag är en psychostalker som inte fattar. Han slänger boken utan att läsa.
Ett där han tycker att det är en fin gest och han läser den och gillar den.

I inget av dem vill han egentligen ha mig.
Så varför gör jag sånt här?

Det är ett problem att jag inte släpper det. När vi möttes där, i publikhavet så hände något omedelbart hos mig. Jag har faktiskt aldrig känt det innan.
Så även om han inte vill ha mig vill jag sätta något spår, något litet så han kommer ihåg mig, minns mig sen.

Hon som skickade den där boken.

Varje gång jag får ett sms nu blir jag helt varmnervös i hela kroppen.
Men det är inte han.

essentiellt

Kräftskiva i lördags. Mängder med folk, alkohol, kräftor, mat.
Två timmar senare låg jag i en soffa i ett tomt och tyst föräldrahem.

Magen spökar, det går i släkten, jag vet. Vill inte operera, vill bara att det ska gå över men istället för det ont.

Två dagar senare med mental reboot. Skogens alldeles särskilt speciella susiga tystnad.
Insekter, spindelväv, stövlar, föräldrarna och hunden och kantareller, alla dessa kantareller.

Det här behövdes just nu i mitt liv.

Mina vansinniga projekt, idag borde boken levereras till honom. Jag vet inte om han kommer att förstå att det är jag som skickat den.

Jag pratade med en vän om det, och ja, jag har svårt att släppa taget. Borde jag bara inte struntat i det, jo, det borde jag nog ha gjort.
Men jag vill fortfarande att han ska läsa boken, även om han inte vill ha mig så får han bra litteratur.

Beat

Jag läser beat just nu.

Via Stig Claesson, med avstickare till Kerouac och Sture Dahlström landar jag alltid i Bukowski.

Det är en bitterljuv känsla på ett vis. Jag blir så arg när jag läser, frustrerad. Över de osympatiska karaktärerna och deras liv och jag vet att mycket är upplevt av dem själva. Det var så de jobbade.

Men språket slukar upp mig, för mig vidare, stänger av mig från allting annat. Jag kan inte sluta läsa trots att jag blir så arg när jag läser.

Nu ligger Factotum brevid mig. Jag vill ta karln i kragen, skaka honom och säga att skärp dig, klipp dig och skaffa dig ett jobb, ungefär. Istället fortsätter jag förfäras och förföras.

Han ler i D-moll

Jag gör helt vansinniga saker. Eller jag vet inte om det är vansinnigt.

Jag träffade en man, vi pratade om allt vi bara kunde komma på i tolv timmar.

Efter att han kysst mig hej då och hållt min hand tills bussdörren nästan stängdes över hans arm,
så var han för skör.

Jag skickar en bok till honom. Ingen avsändare, vitt kuvert. Jag vet inte om han kommer förstå att det är jag.

Men jag vill att han ska läsa den.

Eller är det jag som bara inte kan släppa taget?

Uppåtgående

Efter hela debaclet med mitt ex har jag inte haft en särskilt bra vecka.
Jag har tänkt alldeles för mycket.
På honom, på mig, på oss.
När vi satt där och föraktet för mig lös ur hans ögon förstod jag inte hur jag någonsin kunnat dra av honom tröjan, kyssa hans mage och sova brevid honom natt efter natt.
Vissa människor blir arga, skriker gråter. Han blir elak, sarkastisk. Han känner mig tillräckligt väl att veta vart han ska sikta.

Inte den ultimata kombinationen av sinnesstämningar. Idag är det torsdag och det känns bättre. Det har varit upp och ner, men det känns som det går upp nu.
Guldfiskarna simmar i akvariet.
Nemo och Steve förstår nog inte riktigt det här med sviken kärlek.

Hade tänkt att skriva lite om sexualbrottsmålen med femtonåringar och åldersgränser, men kanske ska ta och premiärskriva mitt nya monster till dator ikväll istället.

Idag är det september. Hösten är officiellt här. Röda jackor, kängor och vantar. På ett sätt har jag längtat, på ett sätt saknar jag juni.

v. 35, Att lära sig.

Vecka 6 fortsätter och v. 35 handlar det om att lära sig. Hur gör man, hur lär man sig egentligen sex?

Jag har haft sex rätt så regelbundet sen jag var sexton år, det är elva år sen nu. Hur visste jag hur man skulle göra, första gången? Det hade jag ingen aning om. Första gången var precis sådär awkward och konstig som man läser om. Jag låg nog mest där. Allt efter som tiden gick och jag testade på fler personer så var det viktigaste jag lärde mig hur man gjorde det skönt för en man. Jag tror att det kan vara så för rätt många tjejer. Tittar man på porren, vilket jag gjorde eftersom jag hade en tidig fascination för det, så var det det det handlade om.

Och lång tid låg mitt problem just i det. Jag lärde mig precis hur jag skulle göra, för att göra det skönt för dem jag låg med. Hur jag skulle hålla, röra mig, hur jag skulle slicka, suga, smeka. Jag frågade, lyssnade, såg, tog in och byggde upp min kunskap utifrån de män jag hade sex med. Det var inte samma för alla, jag fick testa mig fram. Det som funkade för en funkade kanske inte för någon annan, men med erfaranheten byggde jag upp ett lager av tips och trix. Här kan jag smeka, här kan jag bita. Inte vad som egentligen var skönt för mig utan vad som var skönt för dem. Jag har tillexempel under åren fått väldigt många uppskattande kommentarar om mina avsugningar. Jag är väldigt bra på det. Hur har jag lärt mig det? Övning.

Så det lärde jag mig, hur jag skulle vara en behagande kvinna. Jag ville ju liksom visa upp det jag kunde. Av det följde av naturliga skäl att jag inte lärde mig vad som var bra för mig själv. Där är jag nu. Elva år efter min sexdebut är jag mitt i processen att lära mig hur sex är skönt för mig, inte bara för den jag ligger med. Att det faktiskt är ett tagande lika mycket som ett geende. Kanske fastnade jag i rollen som, inte som ett offer kanske, men som en vars kåthet inte betydde lika mycket.


Nu först fattar jag vad jag borde gjort från början, vilken lärdom som redan vid sexton års ålder borde varit den viktigaste, den att jag är lika viktig. Jag har lärt mig att jag får ta tid på mig. Lärt mig att ställa krav, att det får ta mer än en minut av pillande från mannens sida (hur många tjejer kommer efter en minut liksom?). Jag lär känna mig själv, och det är en skola jag för många år sen borde tagit en intensivkurs i.

Morgonkaffe och cigarett på balkongen.
Det börjar verkligen bli kallt nu, det nyper lite i kinderna
på ett sätt det inte gjorde för säg tio dagar sen.

I brist på annat att göra facebookar jag personerna som inte ville ha mig.

Och så hade jag tänkt att skriva om saker jag tycker om med mig själv.
Det kan behövas dagar som den här då allt nedanför halsen känns
fel. Lite svullet.

Jag tycker om mina bröst. De är vackra. Jag har väldigt stora, röda bröstvårtor.

Som hallon.

Ex-faktorn

Igår var det söndag.
Dramatiken på lördagkvällen var aningens överdramatiserad. Efter två glas vin kan allt kännas som ett hån eller en hyllning. Just då var jag lite sårbar.

Igår på söndagen vaknade jag inte hemma. Men det är en helt annan historia.
Igår träffade jag också mitt ex. Jag slutade vara kär i honom och gjorde slut, för några månader sen.

Igår var första gången jag träffade honom sen början av juni.
Så mycket svårare än jag trodde.
Nervositeten innan låg som en sten i magen och att sitta där och titta på den här mannen som jag under fyra års tid varit nära och älskat och som nu såg på mig med inte mycket mer än förakt.
Något som jag är väldigt medveten om att jag själv är skyldig till.

Det värsta, det allra värsta var att jag ljög om att jag träffat någon annan. Under en tid innan jag gjorde slut var jag förälskad i en annan, en som inte ville ha mig, som det aldrig hände något med. Men att inse känslorna för honom var det som fick mig att avsluta. Men jag berättade det inte, sprunget ur någon drift att inte vilja såra för mycket. Att inte behöva säga jag är inte kär i dig eftersom jag har en annan nu. Det ville jag inte säga och sade inte heller.

Sen var jag dum nog att skriva om det. Det där behovet jag har, att få ner det på pränt. Och han läste det. Jag visste inte att han läste det, men igår berättade han för mig att han inte kunde förstå att jag hade mage att skriva ner det jag inte vågat berätta för honom på the fucking internet.
Och föraktet, besvikelsen. Det kan aldrig någonsin bli bra.

Det är lättare att vara ärlig i anonymitet. Jag vet inte vad jag kunde gjort annorlunda.

Vi gick åt varsitt håll och det känns inte som att vi kommer att ses igen.

människor som jag faktiskt trodde var mina vänner, om än ganska nya.
De är taggade i en förfest på Facebook. en förfest som jag inte var bjuden till, eller ens har hört om.

det känns. men då vet jag väl iallafall.

Sova ihop.

Bloggutmaningar, på morgonen. Vecka 6 ska jag nogsamt bevaka. Det här vill jag skriva om.

Att sova ihop med någon är vad jag gör bäst. Att vakna, vända sig om, andas in någon annans hela varelse och somna om igen.

Att få en arm över sig, som smyger omkring. Ett andetag i nacken. Jag känner mig trygg då. Att vakna med någon. Någon som man kanske precis träffat eller någon man känt länge. Den där stunden när man inte orkar gå upp ur sängen, eller inte orkar prata. Vi bara ligger där, tittar på varandra med lite sömngrusiga ögon och flyttar lite lite närmre.

Om jag ligger med någon sover jag över. Om mannen i fråga inte explicit säger åt mig att dra tar jag det för givet att är det sent på kvällen så sover man tillsammans. Det finns inte på kartan att jag skulle gå hem i den situationen. Utan jag kommer nära, och somnar. Några gånger har jag märkt att männen egentligen vill att jag ska gå. Sex är en sak, men sova tillsammans, där drar de egentligen gränsen. Det struntar jag i. Säger de inte rätt ut att nu måste du gå hem, så gör jag inte det. Är det rätt hanterat?

Jag kan inte sova jättenära, jämt. Det blir för varmt för klaustrofobiskt. En säng ska vara så stor att båda kan ligga ostört och sova men tillräckligt liten att det räcker med att sträcka ut en hand för att känna att jo, han ligger kvar här. Men på morgonen, eller timmen innan klockan egentligen ringer, då kan jag inte komma tillräckligt nära.

En gång sov jag över hos en kille som mitt i natten klev upp ur sängen och gick och lade sig på soffan. Det var en märklig natt.

Att sitta i kökssoffan, äta sina ägg med lite bregott och tänka att det kan bli en bra dag.
Vädret är nästan perfekt. Grått, mjukt och lite varmt.

Sen drar apokalypsen in. Mörkret faller som en novemberkväll.
Regndropparna mot köksrutan, åskan alldeles bortom skogen.

Vinden tar i.

Är det idag jag ska till Liseberg alltså?

sen det tog slut med d i maj. tog slut. sen jag gjorde slut med d i maj så har jag varit sökande.
först trodde jag att jag hittade det som skulle bli.

men han hade inte plats.

sen juni har jag legat med fem män. sex har inte haft mycket med kärlek att göra den här sommaren.
jag gillar sex, det är roligt, varmt, jag känner mig aldrig så snygg som när jag vaknar upp med någon jag legat med dagen innan och sedan sovit brevid.

men det har varit en jakt.
det är klart att det har. tror jag att jag kan få någon att bli kär i mig, att älska mig, genom att ha sex med dem? genom att suga av dem, och göra det bra?

ibland vet jag inte. av de fem jag har haft sex med är det bara en som jag var nykter med. vad säger det om mig?

men trots det. min mor vet inte om det, såklart inte. jag berättar selektivt. jag berättar om mina hopp. hur jag kanske träffat någon. för att en vecka senare säga att nej, det blir inget med det. han ville inte.
det har hänt två gånger nu.

känner de av desperation, jagandets begärhormoner?

Jag tänkte på min vardag.
Tänker på det ganska ofta.

Hur jag egentligen skriver, hur det utformas, hur mitt språk ser ut.

Det blir speciellt, det blir särskilt när det handlar om det jag skriver om.

Så jag vill göra på ett annat vis.

vad jag egentligen tänker på.
Att det är ensamhet, att det är destruktivitet.
Vardagen.

Fast inte alltid.